Göteborgsposten – 26 maj 1869, sida 2

misstagit sig i ekymningen, men blotta misstanken var nog för att uppväcka hans vrede. — Hvad spelar jag således för roll! utropade han. En mycket löjlig utan tvifvel. Så tät var den bindel passionen bundit för hans ögon, att han ej varseblef de mest i ögonen fallande omständigheter. Lacheneurs ceremoniösa vänskap höll han för uppriktig. Han trodde på Jeans låtsade vördnad. Chanlouineaus krypande tjenstaktighet förvånade honom ej. Slutligen drog han af den omständigheten att Marianne mottog. honom utan vrede, den slutsatsen att han gjorde framsteg i hennes ynnest. Emedan han sjelf glömt, trodde han att de andra ej kunde minnas. Dessutom tyckte han sig ha visat en sådan frikostighet, att han hade rättighet till en viss erkänsla. Herr Lacheneur hade, utom alla de saker som han utsett åt sig i slottet, erhållit den summa fröken Armande skänkt honom och dessutom en skadesersättning. Alltsammans uppgick till sextiotusen francs. — Han skulle ha stora anspråk om han ej vore nöjd härmed, brummade hertigen, ursiunig öfver en frikostighet, som dock ej kostade honom något. Ännu mera styrkt i sina illusioner genom fadrens uttalade åsigt, ansåg sig Martial så godt som hemma hos sig i Lacheneurs hus. (Forts.)