Göteborgsposten – 26 maj 1869, sida 1

Maurice smålog. IIan hade sin fulla kallblodighet och ännu något mer, nemligen den egendomliga klarsynthet som stora kriser förlänar. Med en enda blick hade han uppfattat alla detaljerna i det rum, dit han inkommit, och om han dittills hyst något trifvel, var detta nu skingradt Han hade sett en stor gryta full af smält bly, på elden och nära derintill två kulformar. — Jag vågar tränga mig in till er, min herre, yttrade han i fast och allvarlig ton, emedan jag vet allt... Jag har genomskådat era hämndplaner. Ni söker min för att biträda er, är det ej så? Nåväl!... se mig i ansigtet, i ögonen och säg om jag ej är en sådan person som en chef skattar sig lycklig öfver att kunna värfva ... Det var herr Lacheneur som förlorade fattningen. — Jag vet ej hvad ni menar, stammade han, glömmande sin låtsade vrede; jag hyser inga sådana planer. — Skulle ni kunna aflägga ed derpå?... IIvarföre då dessa kulor som ni sysselsätter er med att stöpa? ... Oskickliga konspiratörer! ... Det är nödvändigt att låsa dörren, en annan än jag kunde inträda... I det han lät exemplet följa på lärdomen vände han sig om och gick att skjuta för regeln, — Detder är blott en oförsigtighet, fortfor han... Men att svara tillbaka! till den soldat som trivilligt komme att erbjuda sig vore ett fel, för hvilket era medsammansvurna skulle ega rättighet att låta er stå till svars. Förstå mig rätt, jag vill ej tilltvinga mig ert förtroende . .. Nej. Jag öfverlemnar mig åt er med tillslutna ögon, med