Göteborgsposten – 22 maj 1869, sida 2

uta månadernas tilldragelser ha forstorf Konungadömet i Spanien vida mer än någon bestämmelse i någon författning kunnat göra det. Det var möjligt att betrakta Isabella II som ättlingen, fastän ovärdig och sjunken, af den gamla spanska monarkien och att i inbillningen bekläda henne med all den vördnad och det intresse, som kunde tros tillkomma ättlingen af den bourbonska linien samt Filip II:s och Carl V:s representant; men hvem helst som emot tager spiran under den nya författningen och med cortes vilja, efter flera månaders interregnum, och etter det kronan, sådan som hon är, blifvit släpad i smutsen och gått tiggande omkring på ett hittills i den samtida europeiska historien exempellöst sätt, han skall eller kan aldrig vara någonting annat än den spanska republikens president, hvad hans konstiueuter än må behaga att kalla honom. Den egentliga s. k. monarkien, med dess amla hemlighetstulla attributer och påhäng. ar nu lika mycket slut i Spanien, som i andra trakter af verlden. Sålunda har nu äfven det mest tillbakablifna land i Europa inslagit samma väg som andra länder. Det har besiutat sig för att ha en kung, mena omgitvic honom med en af törfauninngen kringskuren vakt, alt han ej längre kan ha i sjelfva verket af det gamla konungaskapet något annat svar än namnet och ett litet hof samt riddareordnar i sitt schatull och några kammarherrar, under det att han till makten endast är presidenten i en republik. I öfrigt synes Spanien älven 1869 gå ett svårt och bekymmersamt år till mötes. I kyrkorna beder man hvarje dag till himlen om regn; nästan alla sädesfälten stå uppbrända och förstörda, och stor nöd börjar redan råda. Landet har aldrig varit i så svår belägenhet som nu. Arbetslöshet råder, gator och vägar äro fulla med alla slags tiggare och rån börja höra till ordningen för dagen. Men vändom oss från denna anblick till den mera glädjande af den stora Stillahafsbanan i Nordamerika, om hvilken nu några närmare upplysningar föreligga. Dess tvenne utgångspunkter äro städerna San Francisco i vester och Omaha i öster. Omaha ligger vid floden Missouri vid staten Iowas vestra gräns, d. v. 8. 490 engelska mil vester om Chicago. Arbetena började år 1865 ungefär samtidigt trån båda ändarne och af tvenne olika jernvägsbolag. D. 1 Jan. 1866 voro endast 40 engelska mil färdiga vid den ena ändan och 31 vid den andra; i Oktober 1868 hade man österifrån ryckt 800 eng. mil framt och vesteritrån (der Klippbergen och de vilda indianstammarne Jade stora hinder i vägen) 200; i Januari 1869 återstodo inalles blott 400 eng. mil, på hvilken sträcka man likväl redan kommit ansenligt framåt med förarbetena. I meteltal har en styrka af 10,000 man användts; i flera vestliga trakter måste arbetena för-iggå under milittrisk betäckning på grund af indinernas upprepade ötverfall och försök att ritva upp skenorna. Emellertid kan amerikanaren nu på 6 lagar och 17!(, timmar resa från Nowyork vid Atlantiska Hafvet till San Francisco vid Stilla IIafvets kust. Men huruvida säkerhewn är tillräcklig på den nya banan, hvilken ÅA ofantliga sträckor ännu går genom obeodda trakter, det skall framtiden visa. Hel visst skall man få höra omtalas jernvägståg, avilka öfverfallits af indianerna. Amerikanska udujngar ha ätvenledes klagat öfver, at vissa sträckor skola vara mycket vårdslöst byggda. hrån England kan man nu efter Stillahafsbanans öppnande komma till Sao Francisco å 17 dagar (förr b-höfdes dertill mer än lubbelt så lång tid), till Sandwichsöarne på 26 dagar, till Japan på 34 dagar och till iloogkong på 40 dagar. Man talar nu i Francisco om att inrätta en regelbunden ängbåtsförbindelse med Australien öfver Otaheiti och Honolulu. Man skulle på denna väg nunna komma från San Francisco till Melhourne på 28 dagar, från England på 45. Om hufvudstationerna på vägen trån Newyork till San Francisco och den blifvande taxan för Stillahafsbanan meddelar en amerikansk tidning följande: Från Newyork till Chicago (960 engelska mil) 19 dollars; från Chicago till Omaha (496 eng. mil) 17 )2 dollars; från Omaha till Utah vid Salsjön (1,070 n.) 24 d.; från Utah tll San Francisco (775 m.) 77! d. — inalles 3,299 engelska mil sör 153 dollars. Att priserna äro på vissa sträckor jemtörelsevis höga (t. ex. från San Francisco till Utah) kommer sig deraf, att jernvägsarbetena på grund af den svåra jorämanen och de obefolkade trakterna varit mycket dyra. Elter d. 1 Juli skola priserna ned , så att en thorougheticket (biljett ör hela turen) kostar 115 dollars. Da man härtill ligger utgifterna för mat och dryck under vägen (älmivstone 15 dollars), är det tydligt, att jernvägsbolager icke skall kunna räkna på många lustresande. Bolaget skall hatva ör afsigt att låta ett utvandraretåg algå hvarje vecka med personer, hvilka vilja bosätta sig i veststaterna. lt nytt storartaadt jernvägsföretag sysselsätter nu de rastlösa nordamerikanarne, neml. Memphisbanan, som är et motstycke ull Sul lahatsbanan, endast med den skilnad att hon skall dragas genom Sydstaterna, under det att den forra går genom Nordstaterna. Desvest iga utgängspunkt är ätvenledes San Francisco, men trän denna stad föres den genast