Göteborgsposten – 18 maj 1869, sida 1

ändradt densamma, som nu afgär. Det kan då vara skäl, att vi i afskedsstunden kasta en blick tillbaka på de tre närmast förflutna riksdagarna, hvarken för att berömma eller klandra våra gerniugar, utan för att ännu en gång erinra oss gemensamma mödor, strider och bekymmer. Alltsammans visar sig ju fördelaktigast vid minnets belysning, emedan i hvarje ädelt bröst detta minne eger en underbar makt att ställa det bästa fram i dagen, men låta det sämre förblifva i skuggan. Man har ofta hört framkastas den frågan, huruvida nuvarande Andra kammare motsvarat svenska folkets förväntningar, och man har älven fått höra . ganska olika svar derpå asgisvas. Det har ej kunnat och det kan ej vara annorlunda. Rättvisan i omdömet beror emellertid vasenatligen af hvad man anser sig böra af en rikslörsamling fordra. Vi kunna omöjligt fördölja för oss, att i detta afseende mångfaldiga drömmar stundom insmyga sig i tänkesauet, hvilka aldrig komma att af verkligheten motsvaras. Till ett sådant dunkelt område hör tron på lagstiftningens allmakt, inbillningen om representationens skyldighet att afbielpa alla olägenheter, äfven der det ligger utom mensklig förmåga att afhjelpa dem, uppfattningen al samhället såsom ett löst aggregat, hvilket när som belst och huru som helst kan omstöpas, med mera dylikt. Men äfven med fränräknande af dessa falska föreställningar och öfverdrifna anspråk, hafva vi mähända lika väl förtjent den stränga domen som det välvilliga erkännandet. Vitsordet derom tillhör i alla händelser icke oss sjelfva att lemna. Men rätt hafva dock äfven vi att tänka hvad vi vilja om de örsta stegen, som af oss; blifvit trampade på den bana, hvilken den nya riksdagsordningen öppnat. Nåväl — hysa vi då ännu samma förhoppningar eller samma farhågor, som när vi här församlades i början af året 1867? Jag vågar tro, att det i allmäuhet icke så sorhåller sig. En ökad erfarenhet har säkert skingrat mången illusion, men på samma gång troligtvis äfven mången oro samt stärkt öfvertygelsen, att den införda förändringen i vårt samhällsskick skall, med Guds hjelp, landa fosterlandet till välsignelse. Män, valde ur snart sagdt alla folkklasser, med olika uppfostran, olika traditioner från hemlifvet, olika bildningsgrad, olika sambhbällsställning hafva på detta rum dagligen utbytt åsigter om hvad som för landet varit nodigt och nyttigt. Asigterna hafva varit delade och besluten måhända icke alltid blifvit de förträffiigaste, men aldrig bar, mig veterligen, den ene alsigtwligt brustit i aktning mot den andre, aldrig den ena klassen sökt att undertrycka den andra, alurig osverlagsenheton förödmjukat den svagare. En skarpare spänning med sina menliga följder hade dock läv kunnat inträffa, så vida det är sannt, att ekonomiskt bryderi vanligen inverkar ofördelaktigt på den lugna klokhet, som är första vilkoret för hvarje rådplägande församlings helsa. Hvarför skulle vi då icke hafva auledwmng att till ett vackert minne knyta ett likartadt hopp, hvarför skulle vi icke tro på framtiden och vårt folks sunda förstånd att städse låta sig representeras genom ombud, som äro det vigtiga kallet vuxna och med tillräckliga insigter förena ärlig vilja? Måtte blott tillfälliga possioner ej hindra ögat tran att uppsöka dugligheten, hvarhelst den finnes. Ö, alf undviker hon nog lika mycket att tränga sig fram till andras förtroende, som hon föraktar konsten att vända kappan efter dagens meningsvindar. Hennes segrar eller hennes nederlag skola snart blifva uppenbara. Hvad jag lör egen del helst minnes från den förflutna tiden är den godhet, det öfverseende och den vänskap, I, mine herrar, hafven visat min ringa person. Då jag emottog talmansbesatiningen, tåukto jag icke högt om mig sjelf, men jag tänkte högt om eder och har derför till lön det största förtroende, hvarmed en medborgare kan hedras. Jag saknar ord lör att uttrycka min tacksamhet, kan endast bedja eder vara öfvertygade, att hvad I gifvit mig, är i mitt hjertas djup för alltid bevaradt. Till denna behåll ning räknar jag särskildt hägkomsten af den vördade man, som konungen ställt vid min sida för att, när så varit behöfligt, intaga min plats. Emottag, hr vice talman, min uppriktiga erkänsla för troget biständ och var förvissad, att den icke upphör med vä: sammaavaro inom dessa murar. Likaledes anhälle. jag av få betyga kammarens hr sekreterare och de tjenstemän, som bitradt honom, min synnerliga ullfredsställelse och högaktning. Men hvarför skulle jag vidare försöka att uppråkna några vissa, da jup har haft omkring mig ett par hundra borgenärer, till hvilka jag står i enahanda förbindelse? I hafven hittills allesammans förstått mig utan månogordignet, och I skolen alven göra det nu, då jag till en hvar ställer ett kort och varmt tack för den tid som varit. Kanhända sär äfven i den kommande hos eder sortlefva något vävligt minne af Andra kammarens förste talman. Och härmed nog om både det förflutna och hvad som stundar; ty hvarje afsked har sin smärta, hvilken icke onödigtvis bör uttänjas. Låtom oss alltrå skiljas för att återgå ull de verkningskretsar, inom hvilka våra lefnadsuppgister företrädesvis skola lösas. Hvem känner det också icke vara lyckligast att der få i stillhet sköta sitt kall, älven om det är aldrig så ringa, och hvem förstår icke att ur den trohet, som der utöfvas, strömma samhällets lifskrafter? Så gifve då Han, som styr det lilla såväl som det stora i verlden, sin nåd till all god gerning och beskydde hemmens frid. I Hans mäktiga hand öfverlemna vi allt det lör oss dyrbaraste, då vi nu sluta våra förhandlingar med summa bön hvarmed de började: Gud bevare konungen och faderneslandet l