Göteborgsposten – 18 maj 1869, sida 1

TIII 10IJd al det noga premtulm som 01 og sockerfabrikerna åtnjuta, skall det öfverensstämma med de fabrikers intresse, hvilka äro anlagda vid Malmö, Ystad, Landskrona, Helsingborg o. 8 v., att importera sockerbetor både från Danmark och Tyskland — en import som ganska vil lönar sig och som snart i stor skala skall ega rum. Men en sådan konkurrens skall de svenska betodlarne icke fördraga: de skola snart bittert klaga deröfver, och länge skall det ej dröja förr än en hög imporuuull påyrkas, möjligen genomdrifves i riksdagen, å sockerbetor till skydd för den inhemska betodlingen. Man föreställer sig nu, att sockerbetsodlingen skall blifva så allmän, att snart sagdt hvarje jordbrukare öfverallt i hela landet dermed skall sysselsätta sig med god vinst, och det var äfven just med denna töreställning som man tog riksdagsmännen. Redan om några år skall det dock visa sig att sockerbetsodlingen med vecklig fördel icke på långt när kan idkas så vidsträckt som man nu tror, och att odlingen måste begränsas till jemsorelsevis få trakter, der på en gång jordmånen är bördig, kommunikationerna lätta och rik tillgång på billigt arbete finnes. När då den nu rådande illusionen, att betor med stor vinst kunna odlas och till sockerbruken afyttras snart sagdt från Haparanda till Ystad, upphört, så skall en högljudd klagan uppstämmas af alla de jordbrukare som ej med fördel kunna odla betor, deröfver att en industri (betsockerfabrikationen) öfverdrifvet gynnats och att de icke betodlande, men ändå sockerkonsumerande landtmännen få erlägga ett drygt premium till betsockersabrikerna. Afven denna klagan skall ljuda i kamrarne, och ju högre vinst sockerfabrikanterna skörda, desto mera benägen skall representationen blifva att icke vidare respektera de beskattningsgrunder som 1869 års riksdag antagit, framhållande den redan uttalade åsigten, art den ena riksdagen alldeles icke är förbunden vidhålla de beslut som vid en föregående riksdag fattats. Det är i hög grad förvånande att flertalet inom representationen verkligen kan vara till den grad förblindad, att den hvarken kunde inse eller lät öfvertyga sig om att beskattningen å betsockertillverkningen alldeles icke är någon accis eller produktionsskatt på densamma, utan helt enkelt en konsumtionsskatt, som de så erlägga hvilka förbruka socker. Denna åsigt utvecklades så klart och tydligt af frih. Gripenstedt, att ingen deremot kunde något invända, hvilket dock icke hindrade andra talare att fortfarande orda om accis och billigheten af i landtbrukets intresse att den mycket långsamt höjdes. Ehuru frih. v. Schulzenheim ogillade att råsockertullen blifvit höjd till 10 öre, hvarigenom äfven den inhemska sockertillverkningen erhållit ett orimligt skydd, så förklarade dock tal. med sin vanliga öppenhet, att om nyssnämnde tullsats så småningom blef nedsatt, så kom den inhemska betsockerindustrien att sakna allt skydd. I detta resonnement framskymtade temligen tydligt att den höga sockertullen icke får nedsättas, utan måste qvarstå, icke af stats-finansiella skäl, utan helt enkelt derföre, att betsockerfabrikationen behöfde det höga skyddet — det vill med andra ord säga, att allmänheten som förbrukar socker skall allt framgent betala det orimligt högt, derföre att den inhemska sockertillverkningen, bedrifven af några få fabriker, skall skyddas. , Hr Key, som gerna använder metaforer, stundom oförlikneliga, jemförde den närvarande tiden med Saturnus, som åt upp sina egna barn. Tal. gaf sig dock ej tid besinna, att här alldeles icke påyrkats att å la Saturnus äta upp betsockerfabrikationen. Lika misslyckadt var det då han ordade om att denna industri hotades af frihandels-slagtareknifven. Hr Wijk, som icke ofta deltager i diskussionen, men då han gör det, bevisar sig vara väl inne i den fråga han behandlar, var den ende talaren, som jemte frih. Gripenstedt framhöll den enorma vinst, som sockerbruket i Landskrona redan skördat på sin skattefria industri. Hans yrkande att skattefriheten endast skulle ega rum till d. 1 Juli 1871, vann lika litet framgång som frih. Gripenstedts sörslag, att den stigande beskattningen skulle inträda med kortare uppehåll än utskottet föreslagit. Slutligen bör jag nämna, att både landshöfding von Troil och grefve Posse, ehuru begge delegare i Landskronasabriken, förenade sig, den förre med hr Wijk, den senare med frih. Gripenstedt, hvaremot nämnde fabriks disponent, närvarande vid debatten, icke deltog i densamma; och vidare att Norges Storthing, som visst icke kan förevitas likna Saturnus, utan som ganska väl tillgodoser både statskassans inkomster och landets alla näringsgrenar, har till förekommande af allt trassel redan förklarat, att socker och sirap, tillverkade i Norge af hvitbetor, skall beläggas med en afgift, motsvarande intörseltullen på socker och sirap. Mot denna beskattningsåtgärd höjde sig i Storthinget icke en enda röst. Från Riksdagen. Sistl. Lördag, Pingstafton, kl. 1,11 på s. w. sammanträdde begge kamrarne för att verkställa gemen