Göteborgsposten – 15 maj 1869, sida 1

det qvafva sjukrummet och han hoppas åter den arme på plågans läger, hoppas på helsa och krafter, på den lyckliga stund, då fängelsets portar skola slås upp och han sjelf får träda ut i den grönskande, leende verlden. Kanske skall sommarsolen belysa blommorna på hans grafkulle, men, ack, den lille solstrålen fick ju ändå ännu en gång gjuta hoppets balsam i hans förtviflade själ, en kostelig balsam, som ingen jordisk läkare mäktar ordinera, ingen apo ekare återfinner i sin farmakopå. Vären är kärlekens tid! I trädens högsta kronor, djupt ner i mullen bland gräs och strå, bygger den sitt tempel och menniskobarnet börjar känna det tomt och ödsligt att ensamt vanka omkring i den tjusande kärlekens lustgård, hvars prydnader mannen och qvinnan tillsammans äro ämnade att vara. Kärlekens elektriska gnista tändes i de ungas själar, sympatiens magiska fluidum genomströmmar dem och då deras rena längtans snöhvita dufva flugit ut ur suckarnes bo, bär hon fridens oliveblad med sig tillbaka, i skepnad af — ett litet glänsande förlofningskort. Och tron på en allsmäktig, vakande Försyns oändliga godhet stärkes hos de betryckta, när de nyknoppade skördarne gifva hopp om ett fruktsamt, ett välsignelserikt år! Efter den hvirfvel af olikartade nöjen, som höll på att förbrylla publiken och göra reserenterna yra i hufvudet, har en välbehötflig stiltje inträdt. Nya Teatern står tom och öle, bifallsåskorna ha tystnat, blomsterskurarne upphört och italienarne gått att på andra sidan Kölen fira nya triumfer. Ått de emellertid här qvarlemnat ett kärt minne, framgår icke minst af den strykande, att icke säga härstädes exempellösa afgång, som deras kontersejer haft, synnerligen sortrinligt utförda som de äro på A. S P Jonasons vålkända atelier, hvilken, i förbigående sagdt, nyligen återgått i stiftarenas händer. Et af de manliga porträtterna — det torde icke vara konstigt att gissa hvems! — har liksom andra sällsynta och värderika arbeten mer än en gång rent af Åutgått ur bokhandeln, men lyckligtvis har det icke behöfts många timmar, förr än lagret åter blifvit försedt för att likväl snart åter utrymmas. Hvad fotografien ändå är för en präktig konst! Och ändå grumsa fotograferna smått om att dess glansperiod, åtminstone i ekonomiskt hänseende, skulle vara förbi. Så länge förlofningar och — artister finnas, så länge behöfva icke fotograferna lida nöd, och då torde de kunna anse sig burgna tills denna verlden tager en ända, ty kärleken i allmänhet och till konstnärer — nej konsten, isynnerhet, skola vi väl hoppas aldrig kommer att dö ut på jorden, Vi önska hr Skrakosch och hans sällskap all möjlig framgång hos våra norska bröder — och systrar. Det vore icke mer än rättvist, om den arbetsamme och outtröttlige direktören genom en i ekonomiskt hänseende fördelaktig säsong, under vistandet i Norge kunde i någon mån få skörda sina gerningars frukt, och vi helsa honom hjertligt välkommen till nästa höst, då hans mäktiga Varde, som vi hoppas, skall sprida en hittills osedd slans öfver Göteborgs under hans kommando förenade båda scener. För så vidt vi veta, har hr Strakosch ännu icke definitift afslutat några engagementer mer än för den svenska dramatiska scenen, och detta, åtminstone intill afresan härifrån, endast med m:ll Curly Aberg samt hrr Holmqvist och Strindin. Nen vi hoppas att ryktena om fru Zelma Hedins, m:ll Clara Rylanders och hr Petterssons engagement äfven skola besanna sig. I alla hårdelser äro vi fast förvissade om, att hr S. med sin till komplett evidens bevisade energi icke skall tröttna förr än han lyckats skaffa ihop en god svensk dramatisk trupp, hvars hela ledning kommer att anförtros åt en duglig svensk regissör eller rättare andre direktör. Ucem denne kommer att bli, tro vi ännu vara oafgjordt, men så mycket veta vi att Aftonbladets värde Richards (Gud vet hvad göteborgarne gjort hr Richard!) lika malplacerade som platta spådom om den härstädes blifvande svenska dramatiska scenens framtid, icke har den ringaste utsigt att slå in). Det finnes lyckligtvis ingen brist på dugliga direktörsämnen i Sverige, äfven om det icke precis skulle falla hr Strakosch in att söka dem vid den teater, hvilken ett visst dramatiskt machverk, betitladt Lefve konkurrensen! straxt i början gaf den första och kännbaraste nådestöten. Mindre Teatern står också tom och vin