Göteborgsposten – 11 maj 1869, sida 2

För herr d Escorval mer än för någon annan borde abbe Midon skynda. Baronen var hans vän. Då abben fick se baronessan stå vid grinden och vänta på hans ankomst darrade han af fruktan. Då hon skyndade fram för att möta honom, trodde han att en ohjelplig olycka inträffat. Men nej. Hon fattade hans hand och utan att yttra ett ord drog hon honom med sig till Maurices rum. Den olycklige ynglingens tillstånd var högst betänkligt, det såg abbån med ett enda ögonkast, men det var ej förtvifladt. Vi skola nog rädda honom, sade han med ett småleende som ingaf hopp. Med en gammal läkareg kallblodighot verkställde han straxt en åderlåtning och befallde att man skulle lägga is på hufvudet och senapsdegar. Inom ett ögonblick var hela huset i rörelse för att fullgöra prestens föreskrifter. Abbe Midon begagnade sig deraf för att draga baronen till en fönsterfördjupning. — Hvad har då händt? frågade han. Herr dEscorval skakade sorgset på hufvudet. -— En förtviflad kärlek, svarade han. Herr Lacheneur har vägrat sin dotters hand, som jag begärde för min son... Maurice har i dag träffat Marianne... Hvad har passerat emellan dem? ... jag är okunnig derom, men ni ser resultatet... (Forts.)