Göteborgsposten – 10 maj 1869, sida 2

TING VILJA 7 1(44k41—44 — 1Å 0 4 AON — —A— — Ni får ej anklaga hertigen, sade hon mildt; han har idag på morgonen gjort oss ett frikostigt anbud genom sin son. Fröken Blanche reste sig upp så häftigt som om hon blifvit stungen af en orm. — Salunda har ni sett marquis de Sairmeuse, min vpåsta Marianne? sade hon. — Ja. — Var han hemma hos er? ... — Han var på vig till oss, då han träffade mig i skogen vid Ilöche ... ilon rodnade då hon yttrade detta; hon blef karmosinröd vid minnet af Martials närgångna galanteri. Fröken Blanches erfarenhet — hon var förskräckligt erfaren denna flicka som nyss utgått från klosterpensionen — misstog sig på denna förvirring. Hon visste likväl att dölja sina känslor, och då Marianne skulle gå hade hon tillochmed styrka att omfamna henne med alla tecken till den lifligaste tillgifvenhet. Men hon skulle ha velat qväfva henne. — Huru!... ränkte hon, efter ett enda sammanträfsande ha de båda bibehållit ett så djupt intryck af hvarandra! Skulle de således redan älska hvarandra?... Om Martial gifvit fröken Blanche en trogen berättelse af allt, som han fick höra i marquis de Courtomieus kabinett, skulle han sannolikt ha väckt hennes förvåning. Då han på fröken Blanches uttryckta önskan infann sig i besagde kabinett midtunder en förbittrad diskussion,