Göteborgsposten – 10 maj 1869, sida 1

hågicks i herr de Courtomiaus kabinett. Fröken Blanche stannade, — Jag missbrukar er godhet, herr marquis, sade hon, som plågar er med mina barnsligheter, då ni utan tvifvel vill vara deruppe. — Visst icke! svarade han skrattande. Hvad skulle jag der att göra? Rollen för en handlingens man börjar ej förr än talarnes upphört... Han yttrade detta så väl, man anade under hans skämtsamma ton en så stark energi, att fröken de Courtomieu frapperades deraf. Hon kände sig öfvertygad om att denne man, såsom hennes far uttryckte sig, borde gå långt. Olyckligtvis stördes hennes beundran genom ett slag på den klocka som förkunnade att någon gäst anländt. Hon darrrade, släppte Martials arm och yttrade lifligt: — Jag skulle dock bra gerna vilja veta hvad som säges deruppe ... Om jag ber min far tala om det, gör han narr af min nyfikenhet... Men ni, herr marquis, skulle kunna säga mig alltsammans, om ni afhörde öfverläggningen ... En på detta sätt uttryckt önskan var en befallning. Marquis de Sairmeuse bugade sig och lydde. — Hon afskedar mig, sade han för sig sjelf i det han steg uppför trapporna, det är alldeles gifvet, och hon afskedar mig utan ceremonier... Men hvarföre afskedar hon mig? Hvarföre? . .. Derföre att ett enda slag på klockan betydde att fröken Blancho skulle få mottaga ett besök,