Göteborgsposten – 7 maj 1869, sida 2

Frän Utlandet. Den nya engelska regeringens visade mildhet mot senierna på Irland, hvilka besvarat den med några ohyggliga uppträden, i afseende på hvilka de ej ens skytt närvaron af en af det kongl. husets prinsar, har af torierna, de konservativa, begagnats som ett medel att angripa den herrskande whigeska regeringen. Det var naturligtvis isynnerhet John Bright man ville åt. Också angrep lord Claud Hamilton ursinnigt denne minister, hvilken han tillvitade som en nesa att vara en vän till fenierna, som derför ock firat och förherrligat honom. Han gick så långt, att talmannen visserligen icke kallade honom till ordningen, men dock uttalade sitt beklagande af tonen i talet. Men hr Bright var rätte mannoun att tillbakavisa dylika angrepp. Han gjorde detta på ett visserligen hofsamt, men desto kraftigare sätt, och anmärkte bl. a., att de förmenta fenierna, med hvilka han enl. den ädle lorden suttit till bords, varit de 22 irländska parlamentsledamöterna. Han upprepade nu, och detta förtjenar desto mera uppmärksammas, som det innebär en fullständig omhvälfaing af de engelska förhållandena, sin ofta uttalade ötvertygelse, att det ej är värdt att tänka på en lösning af de irländska frågorna, förrän en större del af befolkningen åter kommer i besittning af Irlands jord, hvilken nu nästan uteslutande är i de större godsegarnes händer. Bright uttalade med synnerlig tonvigt, att han var beredd att framlägga ett förslag om, huru man skulle ernå detta mål, hvilket förslag dock skulle bevara alla egendomsrättigheter okränkta. Anmärkas bör dock, att Gladstone, som straxt derpå tog till ordet, mera talade om att bättra förpaktningsförhållandena, än att skapa smärre irländska jordegare. Han nämnde ingenting om, att regeringen blifvit ense om ett förslag af den art, som Bright antydde. Det var derföre icke så alldeles oberättigadt, då Hardy, inrikesminister under Disraeli, framställde frågan: IIvem är premierminister, Gladstone eller Bright?, och tillade, då han belönades med sitt partis bifall: År hr Bright kabinettets diktator? Denna fråga är visserligen endast vigtig i de konservativas ögon, or hvilka den store folktalaren framstår som en farlig folkledare; men klart torde dock vara, att regeringen ännu icke enats om något fast beslut i den irländska jordfrågan. Det är emellertid i denna, som John Bright har sin egentliga styrka och genom hvilken han endast skall kunna gifva färg åt sin politiska ställning. Det är således ej antagligt, att han skall lemna densamma å sido, hvaremot man kan taga för visst, att han skall söka genomdrifva den i kabinettet, och skall det då visa sig, om detta är nog liberalt att vilja behålla honom, och om den allmänna meningen är nog stark tör att kunna hålla honom fast vid regeringstyglarne. I detta senare fall skall det bli han, som kommer att gifva sin tärg åt kabinettet, hvilket nu står under den mera hofsamme Gladstones auspicier. Men John Bright är någonting alldeles fasligt i toriernas och äfven i en mängd vhigs ögon, isynnerhet derför att han i sig repre senterar ett tredje parti, det moderat-liberala, hvilket i grunden är radikalt. Skulle derför detta genom honom gifva utslaget åt kabinettets politik, så skulle det innebära en så vigtig omkastning i de engelska förhållandena, att hela den öfriga verlden måste deröfver förvånas och instämma i ett yttrande, som prinsen af Wales haft, neml. att han troligen blir Englands siste kung, emedan Old Britania börjar bli moget för republiken. Man bör härvid erinra sig, att Englands jord innehafves i det väsentliga af några få slägter, hvilka bortarrendera densamma. Härigenom finnes det egentligen icke der någon, hvad vi här kalla sjelfbesuten allmoge. På detta sätt utgöres parlamentet af antingen jordeller penningfurstar, under det att sjelf va folket är deri föga representeradt. Det är derför detta sociala förhållande, som bevarar den närvarande engelska författningen, under det att denna återigen vidmakthåller de otidsenliga sociala förhållandena. Då det alltmera växande parti, som med Juhn Bright i spetsen fordrar jordens frigifvande och införandet af rätt till hemmansklyfning, kommer till väldet, och om det lyckas genomdrifva sina af den allmänna meningen uppburna och understödda planer, skall dermed äfven det konservativt-aristokratiska elementet i parlamentet så gifva med sig, hvarföre konungadömet sannolikt skall bortsopas. Flera politiska skriftställare af vigt ha redan för långe sedan autydt något sådant, ja, ganska bestämdt förutsagt det. Och det låter mer än väl tänka sig, att den nära beröringen mellan Amerika och England härvid spelar en roll. I Amerika säger man helt öppet, att det ej är England man vill åt, utan de maktegande derstädes, och John Bright har stora sympatier i Amerika. Skulle derför en regering