Göteborgsposten – 7 maj 1869, sida 1

applåder, fick hon under stormande bifall sjunga sin rondo i trädgårdscenen dacapo. Publiken var synoch börbarligen utom sig af förtjusning öfver att ännnu en gång få höra denna herrliga stämma beundra det intagande behaget hos denna älskliga artist. I afton gifves sista representationen dervid ånyo Faust uppföres med fru Marinont som Margaretha och m:ll Cari som Siebel. Anton Rubinsteins andra, och helt säkert i ordets vidsträcktaste betydelse sista konsert härstädes, å Elementarläroverkets solennitetssal sistl. Onsdag var låugtifrån så talrikt besökt som man skulle kunnat vänta ester den ryktbare konstnärens entusiastiska mottagande eistl. Måndag. vi afhålla oss från alla reflexioner och anmärka endast i förbigående, att konstnärliga celebriteter med verldsrykte hädanefter nog sorgtälligt skola undvika en ort, der en Beck fått sjunga, en Rubinstein spela för, snart sagdt, tomma väggarne. Första hälften af programmet utgjordes uteslutande af moderna salongs-kompositioner. Konserten inleddes med Schumanns originella Carneval en tonmålning, hvilken. tog konst närens hela vidunderliga färdighet och förmåga af poetisk nyansering i anspråk. Lokalens olämplighet i akustiskt hänseende gjorde dock såväl i detta som i följande nummer, att alla finesserna i hans spel icke kunde fullt uppfatiligt framträda. Det glänsande föredraget framkallade dock nu som förra gången upprepade bifallsåskor i miniatyr från det lilla men högligen intresserade auditoritet. Ph. E. Bachs Rondo och Händels Gigue samt konstnärens egen sprittande Capriccio och yrande Tarantella det sista ett nummer, hvari en nästan förfärande virtuositet utvecklades, tycktes dock göra största effekten. Och när till slut Mendelssohns praktfulla brölloppsmarsch dånade genom salen, behötdes i sanning ögonens vittnesbörd för att öronen icke skuile tro sig höra en fullstämmig orkester. I detta nummer framträdde konstnären i hela sin jättestorhet. Under detta brusande virrvarr af toner icke en enda, som icke klingade ren, klar och harmonisk. En konung i konstens rike, satt han der i enkelt men vördnadsbjudande majestät, lugn och imponerande, framkallande ett stormande haf af toner, men med sitt mäktiga Quos ego åter bringande dess oroliga vågor till hvila. När de sista återljuden af denna en gigantisk konstnärs fulländade skapelse förklingat, rådde i salen några sekunder denna djupa tystnad af andlös hähnad och beundran, som endast det verkligt stora, det genialiskt öfverväldigande förmår framkalla, ännu en sekund och bifallet tog ut sin rätt, auditoriet reste sig upp och framkallade under bravorop och applåder upprepade gånger denne utmärkt ekonstnär, hvars underbara talang, enkla och flärdfria personlighet aldrig skola förgätas af dem, som varit nog lyckliga att här få lyssna till Anton Rubinsteins förtrollande spel.