Göteborgsposten – 7 maj 1869, sida 1

sagt henne, att denne unge man skulle komma att insöra sin hustru i maktens aldra högsta kretsar. Då hade hon yttrat ett: Åbra, vi få sc! Af fruktan att bli öfverraskad närmade sig Martial emellertid, och fröken Blanche reste sig lisligt vid åsynen af honom. Han bugade sig djupt och yttrade i vördnadsfullt vänskaplig ton: — Min fröken, då marquis Courtomicu var nog oförsigtig att säga mig hvar jag skulle kunna ha äran triffa er, kände jag mig ej ega nog mod att afhöra allvarsamma öfverläggningar ... men... Han visade på brefvet, som den unga slickan höll i handen, och tillade: — Åh! på intet sätt, herr marquis, ehurn detta bref, som jag nyss läst, har djupt upprört mig. Det är skrifvet af en stackars flicka, för hvilken jag djupt intresserat mig och som jag fordom brukade skicka efter då jag hade tråkigt: Marianne Lacheneur. Från barndomen öfvad i det högro sällskahslifvets skrymteri, hade den unge marquis de Sairmeuse vant sitt ansigte vid att ej förråda de intryck han erfor. Han förstod att visa en leende min med ångest i hjertat. Men då namnet Marianne uttalades af fröken de Courtomicus (läppar, blef hans öga, som var så strålande och hvari sjelfbelåtenhet och förakt för andra på samma gång afspeglades, fördystradt.