Göteborgsposten – 5 maj 1869, sida 1

sträckt... Men, jarniblen! jag glömde en omständighet: man påstår att presterna utöfvat ett stort inflytande på honom och han har blifvit mycket gudlig .. Han tystnade, vagnen hade stannat på Courtomieus borggård och marquisen skyndade i egen person ut att mottaga sina gäster. Detta var en smickrande utmärkelse, som han ej slösade med. Marquis de Courtomicu var en lång man med ett märkvärdigt litet hufvud, hvilket betäcktes af ett glest svart hår och upplystes af stora, runda ögon, utan värma i blicken. Adelshögmod och kristlig ödmjukhet stodo på en gång att läsa i hans ansigte. Han tryckte ömsom hertigen, ömsom Martial i sina armar, i det han öfverhopade dem med komplimenter, tramsagda med en fin röst som lät lika förvånande från en så stor kropp, som om man blifvit öfverraskad med att få höra flöjttoner från en orgel. — Ändtligen äro ni då här... upprepade han; vi väntade er för en öfverläggning ... mycket allvarsam och af mycket grannlaga natur. Det är fråga om att uppsätta en adress till hans majestät. Adeln, som lidit så mycket genom revolutionen, väntar sig en stor ersättning ... Med ett ord alla våra vänner i trakten, uppgående till ett antal af sexton, äro samlade i mitt kabinett, som för tillfället får tjena som rådskammare. .. Martial bäfvade vid tanken på alla de dumma och osmakliga saker han skulle få höra, och hans fars framställan kom honom väl till pass.