Göteborgsposten – 5 maj 1869, sida 1

F. DUNNLITLIUS BOKTRYCKERI. 1869. gen i stället för till 3 mill:r, som tal ansåg böra utgöra maximum. I hr Björcks argumentation låg en princip, men i hr Keys inkast spårades en krass egennytta och, om man så får uttrycka sig, en lokal popularitetsjagt. Han förmenade nemligen att nöden i Småland var större än nöden i Wermland och vid norska gränsen, och att de småländska arbetarne icke skulle taga sig fram till Worwlandsbanan om de der ville söka sin utkomst. (Frih. af Ugglas hade dock förut upplyst att arbetarne skulle gratis befordras på statens jernvägar). Hvapken Östra eller Norra banang förespråkare 8 ulle kunna nöja sig med hr Myrtins förslag, påstod han. Hr Medin förklarade deremot att fastän äfven han var ifrån Småland, så ville han dock biträda br Myrtins förslag och betviflade icke att många smålänningar skulle begifva sig till Wermland när de blefvo förvissade om att arbete der erhölls — hvilket föranledde hr Hedlund att erinra, det Medin på ett vackert sätt utplårat det vidriga intryck som hr Keys yttrande åstadkommit. Bifallet till hr Myriins förslag hängde på ett här. Det lemnades nemligen på en rösts öfvervigt vid voteringen (86 röster mot 85). Efter det djupa allvaret hvarmed den förra frågan afhandlades följde snart en rätt rolig episod. Till en stationsbyggnad i Stockholm hade K. M:t föreslagit att af bandelsoch sjöfartsfonden skulle användas 300,000 rdr, då i nämnde byggnad äfven kunde beredas lokaler lör både byggnadsoch trafikstyrelsen m. m. Till hvad sålunda föreslagits hade statsutskottets samtliga ledamöter, med undantag af två, förordat bifall. ÅÄtt dessa två voro representanter just för Stockholm, skall tvifvelsutan förefalla besynnerligt. Men så var förhållandet, och hufvudskälet, att de, hvilket också kan synas besynnerligt, ifrigt bekämpat sammanbindningsbanans utförande. Hrr Wallenberg och Hierta hade reserverat sig mot utskottets tllstyrkande. Deras åtgärd kan svårligen gillas af hufvudstades valmän, huru indolenta dessa än äro, och hr Hiertas åtgärd var så mycket mera opolitisk, som hans riksdagsmannafullmakt utlöper med denna riksdag. Jag har ock anledning förmoda, att han har erfarit valmännens missnöje öfver den malplacerade reservationen. När punkten — om anslaget till stationshus — upplästes, begärde ingen ordet. Talmannen frågade, som vanligt: bisaller kammaren hvad i förevarande punkt är tillstyrkt? — Ja! avarades ljudeligt. Paus — och så foll klubban. Då spratt hr Hierta till, och begärde ordet. (Munterhet). Begärde hr Hierta ordet innan klubban föll? frågade talmannen. Nej! nej! blef det högljudda svaret. Om det var en tillfällig, eller nästan en tillfällig distraktion, som kom på hr Hierta, tillåter jag mig icke att afgöra, men i alla fall var det en ganska lycklig tillfällighet för hr Illerta sjels, att han nu befriades ifrån obehaget att uppträda mot en åtgärd, för hvilken hans valmän icke kunna vara likgiltiga. Huru gerna hr Hierta än skulle se att den upprensning af Södra Stäket, hvilken han i sin reservation hade förordat, blef verkställd, så är det dock otvifvelaktigt att detta arbete icke ersätter saknaden af ett sådant stationshus som K. Maj:t föreslagit och som är behöfligt. . Den af hr Jan Andersson framburna, af utskottet afstyrkta, motionen om meddeande af föreskrift angående användande i främsta rummet al svensk jernvägsmateriel, stenkol och bränntorf vid statens jernvägar, föranledde ingen diskussion. Motionens kryptoprotektionistiska syftemål uppfattades af alla. Från Riksdagen. Båda kamrorne sammanträde i Mändags aftarm