Göteborgsposten – 3 maj 1869, sida 2

Från Utlandet. Den spanska frågan — ty densamma förefinnes ännu alltjemt olöst, hvad angår den vigtiga saken om tronföljden — sysselsätter i ganska hög grad den allmänna uppmärksamheten, emedan det vigtiga alternativet: monarki eller republik ?, som i så hög grad upprör vår tid, här skall komma till ett afgörande, ehuru på ett sätt, som allt hittills i historien visat sig vara den hardt nära enda praktiska lösningen ur ett svårt dilemma. Times pålitlige korrespondent i Madrid skrifver härom följande: Landet vet mycket väl, hvad det har att hålla sig till. Hvarje hopp om att endast någorlunda med folkets goda vilja och afgjord röstmajoritet kunna genomdrifva ett konungaval har för alltid försvunnit. Å andra sidan är republiken en afgrund, i hvilken äfven de djerfvaste frukta för att kasta sig. Under dylika förhållanden kan man ej vänta, att saken skall låta sig ordnas genom lugna och lagliga förhandlingar. Det är en knut, som måste genomhuggas med svärdet, ty om republikanerna vilja störta oss i anarki, ha monarkiens anhängare intet annat medel än den militära diktaturen. Det är tydligt, att alla tidens tecken peka i denna riktning. Det är älven tydligt, att Prim är den, som skall komma att öfvertaga denna diktatur, för hvilken han äfven förbereder sig genom att ordna armåekårerna så, att de kunna när som belst, i händelse af oroligheters utbrott, rycka ut genom alla delar af landet, för att upprätthålla ordningen. Prim har ock armåeen på sina fem fingrar, och eftersom hans välde, bundet genom en fri författning, i alla händelser är vida bättre än återinförandet af en redan i sig halfrutten bourbonsk monarki, skall väl den allmänna meningen, i trots af republikanernas sträfvanden, till slut foga sig derefter. Det är emellertid en lycka för Spanien under det rådande virrvarret, att det spanska lånet rönt en viss framgång. Finansministern har åtminstone på gjord efterfrågan inom cortes svarat, att det väl upptagits på främmande platser och att betalningen af julikupongerna är betryggad; statsskuldens enande skall vara möjligt, så fort den finansiela ställningen bättrats. Näst den spanska frågan är det den belgiska som upptager de politiska männens tankar. I ett bref från Brissel läsa vi: ÅMan känner sig icke synnerligt väl till mods härstädes. Jag vill dock icke säga att stämningen å oädlig, äÄngslig ellor mychet apphetsad, OCh härtill skulle man ju icke heller ha något skäl. Arbetareoroligheterna i Sambreoch Maasdalen ha upphört, och man säger, att grufarbetarne småningom återvända till sina grufvor. Om den franska regeringen än icke vill uppgisva sina anspråk i jernvägsfrågan, vill hon likväl icke heller göra Belgiens vägran till att ingå på desamma till en casus belli, j:, ej ens till en förevänning för en diplomatisk brytning. Förhållandet skall fortfarande vara vänskapligt, ja, hjertligt, och sjelfva saken skall uppskjutas till en senare tid. Men — arbetaretrågan består alltjemt; kavalleri-ehocer och gevärssalvor kunna ej lösa henne. Den splittring, som genomgår samfundet, den klyfta som åtskiljer klasserna, blir ej blott synlig vid dylika tillfällen, utan äfven faktiskt utvidgad. Om den internationala arbetareassociationen verkligen vill förbereda klasstriden, arbetarerevolutionen, så är hvarje sådan ordningens och lagens seger ett atgjordt steg hän mot dess mål. Kommer det engång till dylika inre sår en svårighet utifrån, så är ställningen för visso betänklig. Svårigheten med Frankrike hänger, allt oaktadt, ännu som ett Damoclessvärd öfver Belgien; och den omständigheten, att saken måste hänskjutas till en blandad kommission bättrar ej ställningen. Belgiens Moniteur offentliggör ett protokoll öfver jernvägsförhandlingarnes närvarande stållning. Enligt detsamma förklarade den belgiske ministern, aw belgiska regeringen på grund af principiela skäl är förhindrad från att ratificera för de mellan belgiska banan och franska ostbansbolaget ingångna fördrag. Härtill törklarade franske utrikesministern Lavalette, att den gynsummaste lösningen består i afslutandet at fördrag ang. banornas drift och förvaltning under samtidig garanti för kontroll å statsmyndigheternas sida. — Man tror, att den belgiska regeringen skall ingå härpå och öfverlemna åt den blandade kommissionen att uppgöra saken. Det är kejsar Napoleons eget ingripande, som bragt frågan dithän, och den belgiske ministern har insett, att mot kejsarens försonligt utsträckta hand tillsvidare ej fanns någon sappell. I England börja åter irländare söran: leda oroligheter. Den irländske godsegaren,