Göteborgsposten – 3 maj 1869, sida 2

—LL————— AE hårdt att med tystnad nödgas smälta en förolämpning. Men han är tapper, det är obestridligt; kanhända skall hsn komma och förolämpa mig ånyo. Hvad är då att göra? ... Han är af tillräckligt god adel för att jag ej kan ha skäl till en vägran. Mon å andra sidan, om jag blott hade olyckan röra ett hår på hans hufvud skulle Marianne aldrig förlåta mig det... Ahl! jag skulle gifva mycket till för ett lämpligt sätt att tvinga honom lemna trakten. Hvälfvande dessa planer i sitt hufvud, hvilkas förskräckliga följder han hvarken kunde beräkna eliter förutse, anlände Martial till Sairmeuse-alln, då han tyckte sig höra hastiga steg bakom sig. Han vände sig om och då han blef varse två män som skyndade efter i det de gjorde tecken åt honom, stannade han. Det var Chupin och en af hans söner. På söndagsaftonen hade den gamle tjufskytten stuckit sig in bland de personer som fått i uppdrag att gå och göra rummen på Sairmeuse i ordning. Hun förstod redan konsten att göra sig nyttig, han hade för afsigt att göra sig oumbärlig. — Ah! herr marquis, utropade han så snart han kunde höras, vi ha sökt er öfverallt, min son och jag; det är herr hertigen ... — Godt! sade Martial toret, jag är ju uu på återvägen. Men Chupin var ej finkänslig, och huru förargligt H