AAA 7f f XXXL Den 27 April. Det är i hög grad förvånande, huru snabbt och lätt den allmänna stämningen undergår förändring. Man skulle kunna hemföra denna företeelse under rubriken: psykologiska gåtor. För åtta år sedan blef den norska frågan plötsligen upparbetad till en brännande fråga, och stämningen gick på några veckor upp till 999. På hösten 1861 — riksdagen var nyss öppnad — inbjödos åtskilliga representanter tillhörande första, tredje och fjerde ståndet till middag hos en riddarhusledamot. Serveringen var i alla hänseenden magnifik och champagnen flödade. I ett lysande föredrag proponerade värden en skål för hedersgästen — en af 1809 års män, och de öfriga gästerna underrättades att den vördnadsvärde veteranen återigen kände sig manad att uppträda till fosterlandets räddning från en öfverhängande fara. Längre fram på aftonen uppläste värden en mycket lång af den antydde veteranen författad motion, hvari till slut föreslogs — unionens upplösning. En liflig diskussion uppstod, men motionen ogillades af de flesta. Resultatet af riksdagsstriden i norska frågan blef då en ny unionskomit, och resultatet af denna ett förelag till ny föreningsakt mellan Sverige och Norge, det som af K. M:t öfverlemnats till innevarande riksdag. Stämningen i denna fråga är nu lika lugn som välvillig gent emot Norge. Den varsamma tillbakadragenhet som de norska komiterade visat har icke här väckt missnöje. Af debatten både i Första och Andra kammaren skola norrmännen öfvertygas om den svenska riksdagens unionsvänliga sinnelag.