Göteborgsposten – 1 maj 1869, sida 1

som inkallades för att pryda detta stod dock utomordentiigt lågt och hyllade ultrarococcostilen. Följden blef att Sergel icke alls fick studera antiken. Men han längtade efter skönhetsidealet, och detta fick han skåda i antiken först vid mogen ålder och det med egna ögon, ej genom en förskämd skol-s glasögon, såsom fallet skulle blifvit ifall hans första ungdom tillbragte i ett af de stora kulturcentra. Upjfylld af stora aningar reste han ut och fann att såväl den tyska som den iranska konstskolan blott var ett fuskeri. Så fick han skåda antikens mästarverk. Man kan lätt föreställa sig jublet inom honom vid denna anblick, men också hvad densamma skulle kostat honom lör en inre strid. Han uppgisver sjeli att han fann det han måste kasta alla sina förra studier öfver bord. Också kände han sig så upprörd utt han ej kunde arbeta, utan företog en resa på nära ett halft år till Neapel; först sedan kunde han börja sitt arbete på nytt. Men, frågar man, fanns det ingen som utöfvade personlig och positiv inflytelse på Sergels konstnäroutveckling? Jo, det var en man, hvilken han aldrig personligen råkade, neml. den store Winckelmann. Dei var han som först påvisade antiken såsom den evd: vägen till konsten, och det var Sergel, tal. hade nu derom fått visshet, som hade äran af att först praltiskt ha utfört denna Winckelmanas teori. Tal. slöt sig härtill af det förhållandet, att Sergel fullbordade sin Faun fyra år tidigigare än man hittills antagit. I denna Faun äro alla Winckelmanns ideer uppfattade och uppfattade från den rätta sidan. Sergel har nemligen derutionan vändt sig till den mythkreis som med sin humor är den för den kristliga tidens uppfattning den lämpligaste, nemligen Bacchusmythen. Denna krets har också af senare tidero konstukrer flitigt användts. Med denne Faun hade renaissance-tiden ånyo börjat. Sergel var för detia återvaknande morgoustjernan, liksom Carsten vol morgonrodnaden och Thorvaldsen den uppgående solen. Det berättas, att då Canova såg denna Faun, utropade han: ÅGafve Gud, av jag gjort denna bilu-, och han kunde väl säga det, ty hau egde ej denna Sergels friska, al antiken befruktade geniets originalitet, bvilken Sergel alltid betecknade med sitt bekanta u:tsyck: det der tusan aj—la. Också måtte det kännio bittert och skärande lör Sergel, då Carl Juhan såsom krouvprins besökte hans atelier och med full sanning yttrade: Man skulle nästan kunna tro sig sta i Canovas atehier — Canova, som Sergel en gåag trott sig skola komma att stå högt öfver! Sergels inflytande blet ej af den stora betydelse som dei skulle kunnat göre, dels emedan han för snurt mäste lemna Italien, dels af det skäl att tide väl ej ännu var mogen för detsamma. At bang verksamher emellertid ej saknade iuflytande på hans efterfoljare ar visst. Salunda var Thorvaldseus lärare Abilgaard Sergels förtrogne vän. Abilgaard hyllade visserligen rococcostilen, men man ser al hans arbeten att ötver honom astätt en ande som drifvit honom fram emot renaissancen, och hans lärdom till sin store lärjunge var just Sergels sats: gå till naturen genom antken, eller om man så vill: gå till antiken genom naturen. Denna regel sände älven Sergel genom Byström easom en helsning till Thorvaldsen, då denne vistades i Rom. Tessin, Gustaf III:s lärare, hade hos denne inskärpt att en furste blott då är stor när konsten och vetenskapen blomstra under honom. Följaktligen inkallade Gustaf will Sverige alla i utlandet sig uppehallande svenska konstnärer, för att sålunda kring sig bilda en lysande konstnärskrets. Lydig sin konung var Sergel en at dem som vände åter, men bröt äfven derigenom sin konstnärsverksamhet. Förbi var det nu med bens europeiska ryktbarhet, med antikens inflytande öfver honom, med hans tillit till sig sjell och med bela hans konstnärsglädje. Väl ätersäg han ännu en gång Italien då han lodsagade sin konung på dennes glada konstnärstäg genom Europa, men han var dock en gång för alla berötvad möjligheten att uträtta något stort och hoppet om att bli drifkraften för den stora uppblomstring af konsten som förestod. Gusta! III.s död var ett bittert slag för honom. Hä ölver kunde han dock trösta Big, men hvad en konstnär aldrig kan trösta sig öfver, det är att, i brist på sysselsättning med stora föremål, hang hand och öga blifva osäkra. Der nu prof. Molin har sin ateher hade Sergel sin, och der besöktes han ofta af Ehrensvärd och den yngre Masreliez, som utgjorde hans huufvudumgaänge i hans nedslagenhet. Ehrensvärd, för hvilken han hyste en rörande tllgifvenhet, dog år 1800 och detta var ytterligare ett tungt slag tor bonom. Dertill kom att man började en skarp och bitter opposition emot honom. Ett parti, bland hvilket bon hade den smärtan att se en af gina larjungar som åtnjutit mycket godt af honom, sökte att nedgöra hela hans konstnärliga betydelse, kallade hans arbeten rent ut för fuskerier samt kom tillochmed med den platta och låga beskyllujngen att Sergel i sin staty af Gustaf III plagierat Apollo Belvedere. Det är sannt att ban begagnat denna bildstod som motiv, men på ett fritt och originelt sätt. Man stjäl ej ideer. Denna staty i baldrägt och dansskor, sjelfva den teatraliska hallningen i densamma, är en ytterst träfsande ochasnillrikt tänkt bild af tjusarkonungen. En senare tid skulle dock ge Sergel upprättelse och en stor tysk konstkritiker har tillochmed satt ho nom öfver Thorvaldsen. Det skulle glädja tal. om han en dag kunde komma till denna ölvertygelse, hvilket ej är omöjligt, men så lävge han ännu icke gjort det skulle det vara affektation atv göra det. Efter att ha omnämnt några af Sergels verk och de platser der de nu befinna sig, beklagadoe tal. att desamma, till:ölje deraf att de utgått från en konstnär i ett aflägset land, ej kunnat utföras i marmor, det enda materialet för ett konstverk. Leran är lifvet, gipsen döden, marmorn uppständelsen-, side Thorvaldsen. Af honom fordunklades Carstens och Sergel, men vi som nu lefva i ljuset af denna nya dag, böra visa oss tacksamma. Det är en pligt mot Sergels minne, att en hvar som eger gipser af honom förvarar dem säsom en nationalskatt, hvilken ej må förstöras, ty ingen vet när den uppståndelse, om hvilken Thorvaldsen talade, kan inträffa, och ju flera gipser man då har att tillgå, dess bättre är det. Protessor Dietrichson helsades nu, liksom vid förra föreläsningens slut, med lifliga bisallsyttringar, hvilka gåfvo tillkänna att han förmått på det djupaste intressera sitt auditorium för det valda ämnet. Vi ha tillfölje af dettas stora nationala intresse och äfven med anledning af det ringa antal åhörare, som beklagligtvis infunnit sig att åhöra töredrsget, vågat försöket att inom en större krets sprida hutvudinnebållet af detsamma, i förhoppning om att föreläsaren skall ursäkta oss det vi blott kunnat gifva en ytterst svag föreställning om hans geniala föredrag. Skandinaviska kreditaktiebolaget. Enl. derom gjord anmodan fästa vi uppmärksamheten på, att de aktioegare, hvilkas aktier äro ställda till insebafvaren och som för dessa aktier vilja föra talan å bolagsstämman nästa Tisdag d. 4 d:s, böra senast idag hos bolagets härv. styrelse uttaga poletter.