Göteborgsposten – 1 maj 1869, sida 1

Professor Dietrichsons föreläsning i Thorsdags afton var blott fåtaligt besökt, trots det intressanta ämnet, hvilket med mästerskap behandlades och med denna sjelfständighet som föreläsarens senare studier, hvilka stått i nära samband med detsamma, gåfvo anledning att vänta. Föreläsaren började med att anmärka det både olägenheter och fördelar för konstnären härflyta af att tillhöra ett litet land. Olägenheterna bes:å deri att han vid en allmän konstens uppblomstring ej kan utveckla sig så fritt och lätt som om han befunne sig inom en stor nation, der konstnärslifvet måste röra sig hastigare; fördelarne åter bestå deri att vid tider af konstens förfall detta först långsamt och sent framtränger till ett litet och från konstens centralpunkter beläget land, hvilket alltså länge bevarar den flydda blomstringstidens höga traditioner, Exemplet på dan senare delen af denna sats äro Nicodemus Tessin och Johan Tobias Sergel. Då man vet att Tessin var elev af rococcotiden utgör hans mästerverk Stockholms slott med sin rena och enkla anda, afpreglande renaissansens skönaste tid, en konsthistorisk gåta, hvilken dock finner sin förklaring just i vårt lands afsöndrade belägenhet. I detta afseende är dock Sergel af än större betydelse. Född år 1740 fick han sin första undervisning i konstakademien. som då ännu kallades ritskola och stod under C. G. Tessins ledning. Hans lärare voro ej af första klassen: man vet för öfrigt nästan intet om hane första studieår. Det känner man dock att den äldre Masreliez med sin nästan vidskepliga dyrkan af antiken först torde ha riktat Sergels blick på denna. Hans första arbete var att ebauchera Gustaf Wasas och Gustaf II Adolfs statyer och måhända har detta hans förarbete just varit hvad som utgjorde dessa statyers förtjenst. Han reste år 1767 till Rom der han uppehöll sig till 1778, och hvarest han utförde sin Faun, Amor och Psycho m. fl. af sina förnämsta arbeten. Återkallad till fäderneslandet fick han i uppdrag att porträttera prins Carl, som envisadeg att på porträttbysten dehälla sitt hår d Panglais, illsdess Sergel, hvars konstnärsöga alltför mycket stöttes af detta fula mod, gaf sig ftusan djr på