Göteborgsposten – 1 maj 1869, sida 1

en känsla, hvaraf för tillfället ingenting sinnes inne på lagret:. Exemplet N:o 2! Med svett och möda, under ansträngningar, hvilka äfven inom ett så arbetsamt samhälle som detta, måste väcka föroch beundran, uppbjuder en impresario all möjlig och omöjlig förmåga för att hålla publikens intresse uppe. Han sätter upp en här aldrig förut uppförd opera, musiken befinnes vara högligen anslående, utförandet i vissa detaljer utmärkt, allmänheten kommer första gången, applåderar entusiastiskt, nästan ursinnigt, men kommer den en gång till? Jo pytt! Nej, en gång är nog, då har man ju rättighet att säga: Auch ich bin in Arkadien gewesen, det är uttydt: Äfven jag har hört Don Pasquale Om den stegrade njutning som ligger i att höra god musik flera gånger, om den på visst sätt moraliska skyldighet, som den allmänhet har, hvilken representerar ett så ansedt. ett så rke samhälle som Göteborg, är alls icke frågan. Allmänheten, den allt förmående, nyckfulle despoten, har ledonat! Voila tout! Men det här blir ju en sannskyldig straffkrönika! Moralkakor äro ingen lämplig desert till första Maj-kalaser och på det hela taget är det väl den strålande vårsolen, den koketterande naturen, som utvecklar sig, så att man nästan kan se hur gräset växer, gratiskonserterna af luftens bevingade artistskaror och de svärmiska månskensaftnarne som till slut få bära skulden för alltsammans. Ha vi gjort någon melankolisk, välan, tröste han sig med J. A. Wadmans genialiska skildring af Den Vises lidande och tröst under vandringen genom dårarnes verld, som återfinnes i dagens N:o af skämttidningen Pounsch, ett stycke, som i och för sig mer än uppväger den silfverpluring, som det lilla flygbladet, med sitt för öfrigt af småbitar på vers och prosa uppfyllda innehåll, så lätt lockar fram ur portmonnäen. Apropos! Det skall utan tvifvel ha sitt lilla intresse för tidningens läsare att erfara, att den i gårdagens N:o omnämnda fattiga egarinnan till de hygieniska hundarne i går på f. m. öfverraskades af att från poliskammaren erhålla underrättelse om, att hon åtminstone icke för i år behölver sörja för pålagor och umgälder för sina defekta och kompletta älsklingar, enär plikten redan tidigt på morgonen blifvit för henne af en okänd erlagd. Till införande i en af stadens tidningar inlemnades nyligen följande ortografiska mästerstycke: Två högeliga ongkarar kan få Lusi nu 1 Maj i huset — på —gatan, då madam — Efterfrågas. Om någon högelig ongkar reflekterat på annonsen, i händelse den inkommit i ofvan anförda primitiva skick, veta vi naturligtvis icke. Vi betvifla det dock högeligen. Men kanske han gjort det — på första Maj! ———— — — — ——