Göteborgsposten – 29 april 1869, sida 2

tini sjöng Rosinas, hr Bettini Almavivas, Padilla Figaros, Marchisio doktor Bartholos och Vialetti don Bazilios resp. partier. Bifallet var, som man kunnat förntse, stormande. Denna liksom Söndagens föreställning, då samma opera uppfördes, gafs för fullsatt salong och bevistades af hela den kungliga familjen. Köpenhamnstidningarne äro uppfyllda at loford öfver de utmärkta artisterna och påstå enhälligt och med fog att ett af sådane krafter sammansatt operasällskap ännu aldrig uppträdt i Norden, ja, icke ens kan framvisas någonstädes i verlden annat än i Paris, London och S:t Petersbug, dessa tre hufvudstäder, hvarest marquiserna och louisdorerna, lorderna och guinerna, bojarerna och diamantsmyckena finnas på lager. Robert Watt yttrar sig om fru Trebelli sålnnda: Zelia Trebelli-Bellini besitter en förvånande, omfångsrik och omsorgsfullt utbildad stämma; det är hos henne icke tel om att vara en sångerska af den eller den rangen; ty hon är helt enkelt i sitt slag den största sångerska, som för närvarande låter höra sig i verlden. Frän höga klockrena toner sjunker hon per till de fylligaste och djupaste och stiger åter utan minsta ansträngning upp med en säkerhet och ett behag, som verka förunderligt angenämt på åhöraren. Sina kromatiska skalor, dessa sängkonstens vidunder, dÅösar hon med som den rike mannen, som i medvetande om sin rikedom strör ut sitt guld med fulla händer och då publiken under dundrande applåder begärde dacapo på Polca dAlary — som i piano-scenen i SBaiberaren vanligen sjunges af Trebelli liksom Yskratmrian af Adelina Patti — gjorde sångerskan med ett leende de halsbrytande löpningarne om igen. Om de öfriga konstnärerna fäller en annan eljest icke för mildhet känd kritiker, Erik Bögh, efter åhörande af generalrepetitionen följande entusiastiska omdömen: Grefve Almaviva — hr Bettini är en af dessa sällsynt höga tenorer, som i trots af sin höjd har en manlig, tilltalande klang. Hans första kavatina skulle vara nog att bringa alla här förut hörda italienska tenorister i glömska. . Och Figaro! Lite hvar minnas vi nog Padilla sd0enesist; men Padilla från förra gängen förslår alldeleg icke mot Padilla denna gång! Det är något mycket mera. Också en sällsynt Barthole framträder på secnon. Om hr Marchisie som skådespelare öfvergår Frizzi, det kunna vi ännu icke säga, men han har långt större ressurser som sångare! En Don Bazilio som hr Vialetti ha vi förut aldrig sett eller bört. Han bebolver hvarken kostym, mask eller belysning, utan blott sin röst och sin mimik för att framkalla den fullständigaste illusion! Rådighet. I Wenersborgs läns T:g omtalas följande: När ångaren Uddeholm i Söndags befann Big emelian Driukevergskullv vol Gropbron hade en skuta kommit på tvären i Carlsgraf, så att dess bogspröt hotade att ramponera ängbåtens skorsten och tacklage. I detta trånga farvatten voro nu både själsnärvaro och skicklighet af nöden. Kapt. Julius Ericsson visade härvidlag, att han var i besittning af båda dessa egenskaper. Genom en väl utförd manöver och under mycket lugn styrde han Uddeholm på sida om skutan, hvarvid dock båda fartygen kommo på grund. I denna ställning lossade ångaren först seglaren och sedan sig sjelf, hvarefter kapt. E. fortsatte sin färd obekymrad som om ingenting inträffat, och skepparen, som redan trodde sig hafva gjort sin sista resa, drog en djup suck al glädje, då han åter såg sig flott. Denna manöver var en så mycket större triumf för kapt. Ericsson, som beställsamheten utspridt, att Uddeholm under hans befäl redan vid första resan skulle törna på och bli Åplatt som en pannkaka, emedan den vore särdeles svår att styra. Nu har spåmannen kommit på skam. Svenska akademiens understöd at vittra författare. Med anledning af senaste utdelandet af dessa understöd yttrar en korresp. till Gefle P:n följande ganska belogade bemärkningar: Svenska akademien har publicerat listan på de författare, som äro nog lyckliga att få blifva delaktiga af det understöd, akademien årligen utdelar. Med förvåning siknar man ett namn på denna lista, och detta namn är: Pehr Tbomasson. I stället finner man namnen på åtskilliga unga academici, åtminstone hittills fullkomligt okända såsom försattare. Så ser man till exempel namnet: Claös Annergted:; denna unge man, son till den riksbekante rektorn vid elementarläroverket i Upsala, har veterligen ej författat någonting annat än en historisk afhandliue pro gradu. For öfrigt är han i goda ekonomiska omständigbeter, hvilket äfven torde tagas i betraktande. Docenten Hans Forsells namn återfinnes äfven på listan. Hr Forsell är historiker och åtnjuter såsom sådan ett understöd af 1,500 rdr, medan han vistas i Stockholm för att forska i riksarkivet. Samtidigt är han likväl sekreterare i ett af riksdagens utskott och åtnjuter der ett gauvska randligt arvode. Dessutom är han redaktör af tvenne tidskrifter, hvilket väl äfven torde rendera något. Vi unna hr Forsell allt godt, ty han är en förtjenstfull ung man, som ingifvit goda förhoppniogar om sig, men — detta är likväl, tyckes oss, nåstan sör mycket i blommor. Nu bör man först och främst komma ihåg, att svenska akademiens anslag är afsedt till naderstöd åt vittra författare, och någon egentlig vitterhet lärer väl de båda unge män, vi här talat om, näppeligen hafva idkat. Pehr Thomasson deremot, den populäre folkskalden, hvars skrifter, vittnandae om den varmaste naI ii ii i LF—J—J—J—o—e—O—— tre ii i