Göteborgsposten – 29 april 1869, sida 2

sambeten på Preussen eller rättare Nordtyskland, der man nu riktigt i grund får erfara det i sig föga afundsvärda behaget af att vara en stor militärstat, hvars herrskares hjernor äro fulla med utvidgningsplaner åt alla håll. Funnes ej dessa, skulle man naturligtvis icke behöfva anstränga alla sina och befolkningens krafter, för att få medel till nya och kolossala rustningar. Men nu söker man på allt sätt pressa, och der ha vi bästa beviset på, huru allvarligt en konung Wilhelm och en Bismarck mena, då de föra vackra talesätt om freden i Europa på tungan. Också tror dem ingen. På ett sammanträde inom den nordtyska riksdagen för några dagar sedan kom Preussens förslag om bränvinsskattens ökande under förhandling. Förbundskommissarien Scheele försvarade förslaget och anförde, att man tänkte införa en bränvins-, petroleums-, gasoch vexelstämpelsamt börsskatt, jemts en låg skatt på öl. Minsann det var underligt, att stor sensation uppstod, så att kommissarien blef under flera minuter afbruten. Men han gick på i ullstrumporna och motiverade dessa nya pålagor dermed, att nya skatter äro oundvikliga, för att den uppståndna bristen skall kunna betäckas, det nu valda systemet är med fästadt afseende på landtbrukets och industriens intressen alltigenom praktiskt. Tillsvidare måste man af tekniska (!) skäl alltjemt höja skatterna hvart femtonde år!. Stor munterhet uppstod härvid. Men denna lade sig dock snart, ty den väldige nutidsmannen, vårt tidehvarfs heros, den store grefve Bismarck reste sig isin glorvyrdighet, hof upp sin mun och sade: Jag åtager mig det fulla ansvaret för förslaget. Förbundet behöfver icke uppstapla penningar, det behöfver endast att kunna bestrida nyttiga utgifter. Vi veta ej huruvida j viljen bevilja skatterna; men det är för oss en samvetssak att kunna före nästa budget säga: Vi ha klappat på alla dörrar, som vi funno, vi ha för medlens anskaffande ingenting underlåtit. Vi måste bestrida utgifterna, till hvilka vi måste med förenade krafter bidraga. Om j kännen några andra och lättare medel, så äro vi beredda att antaga desamma. Jag upprepar att jag åtager mig det fulla ansvaret för förslaget och tänker ej draga mig tillbaka mellan kulisserna. Korresp. nämner ej huruvida munterheten ätven nu fortfor; men nog borde den ha giort dat tv hr Riemarak nå å2cere: mad 8it2—2222 mod Su pathos: Jag (egomet ipse) ltager mig ansvaret.., var onekligen lustig. Det händer ibland stora statsmän, att de gå i komiken, men tyvärr bruka folken samtidigt nödgas ikläda sig Melpomenes mask. Emellertid är det ej blott för den uppståndna bristens skull, som man vill pålägga dessa bördor, så mycket känner man, utan lör att kunna göra nya rustningar och åter tylla statskassan. Det ingår neml. såsom ett principielt drag i den preussiska politiken att alltid vara försedd med kassa, för att kunna när som helst öppna ett krig, utan att behöfva dervid generas af någonting så lumpet som folkets anslagsbevillningar, när de skola på konstladt sätt tillämpas, utan att utveckla sig organiskt ur det bestående. Sålunda har det nyligen låtit sträcka kölen till ännu en pansarfregatt. Det skrifves från Berlin, att Bismarck tänker rikta ett starkt hugg mot Sachsen och införlifva det med Preussen. I ett annat bref läses hurusom preussarne hålla Mainz uteslutande besatt och att Österrike börjar bli mer och mer otåligt öfver denna kränkning af ingångna öfverenskommelser. Österrike-Preussen: dessa båda stater sysselsätta för öfrigt lifligt uppmärksamheten. Den österrikiska generalstabens offentliggörande af Bismarcks depesch at d. 20 Juli 1866 har inom preussiska pressen utöfvat ungefär samma verkan, som då man med en käpp rör upp i en myrstack. Nordd. allg. Zeit. och Kreuzzeit. ha öppnat en häftig eld mot den österrikiske rikskansleren; Köln. Zeit. och Weserzeit. sekundera dem efter bästa förmåga; Schlesische Zeit. förklarar den af österrikiska generalstaben meddelade framställningen af underhandlingarne mellan Italien och Preussen för en etrolös förfalskning af historien. Till fromma för dem, som tycka om att låsa officielt statsmannaovett, må här töljande utdrag intagas ur en uppsats i saken iNordd. allg. Zeit., hvilken uppsats de preussiska tidningarne sjelfva säga vara insänd från högre ort, h. e. från Bismarcks eget kabinett: Offentliggörandet af denna depesch i generalstabsverket är en handling af den beskaflenhet, att den skulle i det enskilda lifvet genast utesluta sin upphofsman från tillträdet till bättre kretsar. Man behöfver blott ermra sig de momenter, hvilka måste vid detta offentKIA 1 1—