Göteborgsposten – 29 april 1869, sida 2

— ——— —— ignac visste herr Lacheneurs fiender att egga upp min far emot honom ... Man skulle kunnat svära på att han talade sanning, så öfvertygande var haus röst, så mycket öfverensstämde hans ansigtsuttryck, blick, åtbörder med hans ord. Maurice, som kände, som var säker på att han ljög, stod alldeles betagen af förvåning öfver den förställningskonst som umgänget i den högre societeten förlänar och som han var okunnig om. Men hvart ville Martial komma, hvilket var hans ändamål med denna komedi?... — Bör jag omtala, min fröken, huru mycket jag i går led i den lilla salen i prestgården?. .. Under hela mitt lif kan jag ej erinra mig så bittra ögonblick. Jag förstod att uppskatta herr Lacheneurs uppoffring. Då han erfor vår ankomst, infann han sig och utan tvekan afstod han frivilligt från en stor förmögenhet... och till tack derför behandlades han med ohöflighet. Denna oerhörda orättvisa ingaf mig afsky, och att jag ej högljudt protesterade deremot var derföre att motsägelse uppretar min far ända till raseri ... Men hvad skulle det ha tjenat till att protestera? ... Urbrottet af er sublima dotterliga kärlek borde varit mäktigare än alla mina ord. Ni hade ej hunnit utom byn då hertig de Sairmeuse, ångrande sitt uppförande, sade till mig: ÅJag har haft orätt, men jag är en gammal man och kan ej besluta mig att taga första steget; gå ni derföre, marquis, och sök upp herr Lacheneur och utverka er hans förlåtelse ... (Forts.)