Göteborgsposten – 29 april 1869, sida 1

Pährsson gjort sig skyldig, anhållit att kammaren ville ursäkta honom, emedan han icke menat så iila, och nu ville tal. anföra samma ursäkt till fördel för hr Nilsson. Det var påtagligt att efter så skarpa anfall skulle både hr Nilsson sjelf och andra ledamöter i kammaren uppträda till hans försvar — eller ursäktande. Hr Ridderstad började med att ogilla de hårda anfallen som riktats mot hr Nilsson, hårdare än som hade förekommit under ståndsriksdagarnes tid, men förklarade tillika uttryckligen, att han icke heller kunde gilla allt det som utskottet sagt. Derefter följde hr Hedlund — som likvisst ingick i en längre kritik af betänkandets hufvudpunkter, och sedan försvarade motiveringen, men i ganska sväfvande ordalag. Utskottets omdöme beträffande lagskipningens partiskhet hade sitt berättigande redan deri ratt det är de mäktiga som stifta lagen och de mäktiga som äfven skipa den — sade talaren, men tillade straxt derpå att det klandrande omdömet vicke gällde hofrätterna, ej heller häradsrätterna, utan polisdomstolarne och vendast det hade utskottet sagt eller menadt, och faktiskt var, att herrar i fina rockar få plikta mindre än tolk i grofva kläder; men vi intet land i verlden har den fattige så som i Sverige utväg att anlita domstolarne och talaren omnämnde huru en fattig qvinna icke blott tvistat med en rik person, utan fått rätt alla instanserna igenom. Nu fick hr Nilsson ordet — för att bemöta de förkrossande anatemer som mot honom riktats. Först vände han sig mot en påräknad vapendragare (hr Svanberg) som dock hade eretirerat utan bibehållen krigsära, förklarande sig sjelf ansvara för betänkandet. Det hade ej blifvit insmuggladt: hr Svanberg hade haft det till genomläsning i två dagar och derefter ej haft något väsendtligt att anmärka. (Hr Svanberg upplyste dock sedermera, att han påyrkat uteslutning af uttrycken om rösträtten och olikheten inför lagen, att beslut fattats om dessa uttrycks borttagande, men att de det oaktadt kommit in). Med sina motståndare ville han (hr Nilsson) ej strida, då han ej kunde begagna samma vapen som de; men hvad han sagt i betänkandet, det hade han menat, och hvad som stod der visste han sades, väl icke på höjderna, men i dalarne; de af honom antydda omständigheterna voro orsaken till fattigdo men. Samhället var i många afseenden sjukt; det var ej nog att använda palliativ-kurer mot samhällets kräftsår. — Tal. försäkrade att han icke kunde återtaga ett enda ord i betänkandet, men försäkrade tillika att meningen alldeles icke varit att rikta någon anklagelse mot Sveriges aktningsvärda domarekår. Längre fram fick hr Jöns Pährsson ordet, och anmärkte att hr Nilsson råkat ut för falska vänner, men tillika att i anfallen på honom, som sjelf är embetsman, låg en ny bekräftelse på det gamla ordspråket slägten är värst. Några befogade anmärkningar hade. visserligen gjorts mot betänkandet, men icke. så graverande omständigheter förekommo som hr Bergström påstått; och hvad hr Treffenberg beträffade, så skulle tal. besöka Westerås och hans valmän, och föreslå att de skola anhålla om ursäkt derföre att de hitsändt hr Treffenberg. Den högljuddaste och ordstarkaste försvararen hade hr Nilsson i hr OC. A. Larsson. Han uttryckte — man kan säga: han utropade — sin ytterliga förvåning derölver, att en hofrättsassessor och en landssekter dristade uppträda som tuktomästare öfver en silososie doktor och rektor vid ett af rikets elementarläroverk, hvilken naturligtvis just derföre stod högt öfver dem i bildning). Att, såsom här ock nu skett, tilltro sig att skolmästra en så lärd man och filosofie magister, skulle just anstå personer af den tredje statsmakten, hvilka dock voro så långt under hr Nilsson i ) Att både hr Bergström och hr Treffenberg äfven aro filosofie doktorer och att begge tagit hosrättsexamen, allt detta med höga be:yg, var för hr 1 CGrGrErErle