Göteborgsposten – 28 april 1869, sida 1

arkännande för sig sjelf, att om han varit i sin sons ställe, skulle han för längesedan ha sagt det. Vid blotta tanken på denna möjlighet darrade han. Han tänkte sig inskränkt till en pension, utan tvifvel ansenlig, men dock en pension, bestämd, oföränderlig, efter hvilken han måste rätta sina utgifter. Han skulle bli nödsakad räkna öfver för att utgifterna ej skulle öfverstiga inkomsterna, han som var van att ösa ur snart sagdt outtömliga källor ... — Och detta skall hända, det måste hända, tänkte han ... Om Martial gifter sig, om ärelystnaden vaknar hos honom, om han får dåliga råd ... så är det färdigt. Han gaf akt på och studerade sin son som en svartsjuk älskarinna sin älskare. Han trodde sig läsa i hans ögon en mängd tankar som ej funnos der och förskräcktes allteftersom han såg honom glad eller sorgsen, pratsam eller tankfull. Ibland tänkte han en aldravärsta möjlighet. — Om jag stöter mig med Martial, sade han för sig sjelf, återtager han snart hela sin förmögenhet och jag är då utan bröd... Den var ju ett förskräkligt straff, denna ständiga farhåg: hos en man, som bedömde andras känslor efter sina Det fanns dagar då han rent af kände sig nära att bli vansinnig. — Hvad ir jag? utropade han skummande af raseri; u ekboll mellan ett barns händer. Jag tillhör min son. Om jag misshagar honom, krossar han mig. Ja han kan