Göteborgsposten – 24 april 1869, sida 2

in mellan tvenne poliskonstaplar. Hans lidanden, vare sig andliga eller; kroppsliga, voro så svåra att att han måste hålla sig i bröstvärnet framför de anklagades plats medan han stapplade fram till en stol på hvilken han satt under hela förhöret. Men undantagande darrningen i hans kropp och dödsblekheten i hans ansigte, liknande den hos en person som är nära att svimma, fanns intet i hans väsende som antydde att Sheward var en man hvilken kunnat begå ett så hiskligt brott. En grofväxt mager man om 57 år, med utseende af att blott vara 50, en märkvärdigt klar hy, bred hög panna, tunnt jerngrätt hår och djupt liggande grå ögon, se der ett porträtt som snarast antyder en äldre välmående medborgare. Då han uppmanades att yttra sig, svarade han: Icke skyldig i en låg lugn ton och från detta ögonblick till förhörets slut var ban fullkomligt lugn och mäktig sig sjelf. Den enda anmärkning af vigt man kunde göra om honom var att han med ea ängslig orolig blick vände sig mot de vittnen som voro kallade emot honom. Åklagaren framställde anklagelsen på ett klart och lättfattligt sätt. Enligt densamma var fångens brott bevisadt både genom hans egen bekännelse och genom bekanta fakta, churu det var ganska svårt att bringa dessa fakta i öfverensstämmelse med bekännelsen. Tydligt bevisades, att emellan d. 21 oeh 30 Juni år 1851 funnos delar af en qvinnokropp spridda i trakten at Norwich. Det var äfven bevisadt att tidigt n Juni månad samma år hade mrs Sheward, som i många år lefvat tillsammans med sin man, plötsligt försvunnit ur staden, utan att sedermera ha syuts till eller afhörts; att den tilltalade aldrig omtalat hvart hans hustru tagit vägen; att han undvek ämnet, då man talade med honom derom; att han vägrade att emottaga penningar, hvilka tillfallit hans hustru genom ett testamente, oaktadt han sjelf var i penningförlägevhet; att han ingick i förbindelse och verkligen giste gig med en annan qvinna, med ett ord, att han handlat på ett sätt, som antydde att han visste det hans företa hustru var död, ehuru han ej kunde eller ville lemna någon underrättelse om det sätt, hvarpå hon dött. Det kunde derföre tagas för afgjordt att en qvinna i Juni månad 1851 blifvit mördad i eller i närheten af Norwich, och att mrs Sheward på ett mystiskt sätt försvunnit just före mordets upptäckt. Det var äfven gifvet, att Sheward hade sjelf angifvit sig för att ha begått mordet och sagt, att de delar af en dvinnokropp, som blifvit funna, tillhört hang hustrus person, Ännu fattades det dock en länk i bevisaingskedjan. Sbeward kunde ledas eller rattare kunde ha ledis af en sjuklig inbillning. Hans förklaring: Icke skyldig4 förringade för öfrigt bevisningskraften af den högtidliga sjelfanklagelsen, och man borde derföre lagligen så väl som moraliskt bevisa, att mrs Sheward var den qvinna, hvars qvarlefvor blifvit förvarade i Guildhall i Norwich i nära aderton år. Den hufvudsakliga luckan i bevisningen daterade sig liksom de öfriga punkterna i denna besynnerliga historia nära ett tjog år tillbaka i tiden. Då fragmenterna af den stympade kroppen anträffades blefvo de underkastade läkarebesigtning. De tre läkare som verkställde denna besigtning kommo till den slutsats, att den person, hvars händer och fötter jemte andra d:lar af kroppen de hade framför sig, tillhört en sullvuxen qvinna. ännu i blomman af sin ålder, och i öfverensstämmelse härmed utfärdades kungörelse om en belöning för upptäckten af mördaren. I denna kungörelse uppgafs äfven att den mördade qvinnan varit mellan sexton och tjugosex år gammal. Men mrs Sheward var då mordet begicks 54 år gammal, och om denna uppgift varit riktig, så kunde de qvarlefvor som blifvit upptäckta icke ha varit hennes, vare sig att hon blifvit mördad eller icke. Förmodligen hade den ålder som blifvit uppgifven i kungörelsen hindrat innevänarne i Norwich att förbinda mrs Shewards försvinnande med upptäckten af den stympade qvinnokroppen. I anklagelsen mot Sheward sökte man emellertid att resonera bort denna brist i bevisningen, genom det antagandet att allt hvad läkarne velat säga var att den mördade sannolikt varit omkring 26 år gammal. Detta antagande bekräftades äfven af tvenne ännu vid lif varande af de tre nyssnämnda läkarne, hvilka togo på sin ed, att de delar af en menniskokropp som blifvit förevisade för dem för 17 år sedan kunnat tillhöra en väl bibehållen qvinna om 50 år eller derutötver, och mycket starka bevis framlades på att mrs Sheward varit märkvärdigt väl bibehållen för sina år. Hon var, såsom alla vittuena intygade, mycket blond, med gult hår och ovanligt små händer; hon var ytterst renlig och nätt klädd, och det var tydligt att hon, med hvad tillgångar kände man icke, fört ett mera yppigt lif än man skulla kunnat vänta af hennes slägtförhållanden och ställning i lifvet. Det var också tydligt, af hennes nu vid domstolen hörda slägtingars med motvilja lemnade uppgifter, att i hennes lif förekommit något ovanligt och exceptionelt. Då hon var en ung flicka hade bon begifvit sig till London och der förtjenat sitt lifsuppehälle på något sätt som hennes slägtingar ej hade lust att uppgifva. Under hennes frånvaro hade hon, enligt intyg af en af hennes svågrar, varit en god vän till dem alla. men synbarligen hade hon sällan råkat dem, tills hon, en qvinna nära fyratiotalet återvände till Norwich säsom hustru till Sbeward, en man som var fjorton år yngre än hon sjelf, och efter hennes återkomst var umgänget emellan henne och hennes familj af en eller annan orsak mycket kallt. I anklagelsen framhölls äfven att Sheward sknlle förehaft en kärlekshandel med sin sedermera blifna andra hustru kort efter den förstas försvinnande. Vetta bovisade emellertid icke mycket och för öfrigt kunde man blott ådagalägga att deras bekantskap först började år 1858 och att de gifte sig år 1862. I giftermålskontraktet hade Sheward kallat sig för enkling, hvilket åklagaren ansåg tala emot och Shewards advokat betraktade som ott bevis för den anklagade. Försvarstalet betraktades genast från början som ett förloradt slag. Inför lakarnes förklaring att den mördade qvinnan kunde ha varit omkring 50 år gammal och Shewards eget gjorda erkärnande var det också icke godt att åstadkomma ett plansibelt försvar. Juryn gick ut ur rummet och återvände först efter en lång stunds öfverläggning. under hvilken den anklagade var för sjuk för att föras ut ur domsalen. Det gjorde ett hemskt intryck att se denne man, om hvars lif eller död man atgjorde i rummet intill, sitta der blek och orörlig, med sitt gråa hufvud böjdt framåt, hbsom han gorna skulle velat undvika de hundratals blekar som riktades mot honom, medan åbörarne i salen i ingaluoda ohörbar ton talade om utsigterna för och emot hans fäliende och under det de glada ljuden från en marknad, hvilken händelsevis just pågick utanför, inträngde genom de haiföppnade fönstren. Jurvas utlåätande hlef Eskv!dijo Också var man