Göteborgsposten – 23 april 1869, sida 1

steg i skuggan af de stora träden, under det hertig de Sairmeuse förnyade bokantskapen med hela traktens adel... Det fanns ej en enda landtjunkare som ej var angelägen att trycka hertig de Sairmeuses hand. Först och främst egde han, efter hvad man försäkrade, mer än tjugo millioner i England. För det andra var han konungens vän, och hvar och en hade antingen för sig sjelf, sina slägtingar eller vänner någon begäran som behöfde förordas ... Stackars kung! ... han hade hela Frankrike att som en kaka dela ut bland alla dessa hungriga, som han ej kunnat mätta . . Efter en ståtlig middag på slottet Courtomieu lade hertigen sig denna afton i slottet Sairmeuse, i det rum Lacheneur bebott, liksom — sade han skrattande — Ludvig XVIII lade sig i Buonapartes rum. Han var glad, språksam, full af tillförsigt för framtiden. — Ah!... man trifves förträffligt hemma hos sig, upprepade han till sin son. Men Martial svarade ej. Han tänkte på två qvinnor som under dagens lopp gjort ett starkt intryck på honom, som var så föga van att erfara några intryck. Han tänkte på dessa båda unga flickor, som voro hvarandra så olika: Blanche de Courtomieu... Marianne Lacheneur. Endast de, som i ungdomsåren ha älskat, ha varit älskade och plötsligt blifvit varse ett oöfverstigligt bråd