Göteborgsposten – 23 april 1869, sida 1

Sammanträdet upplöstes derefter omkr. kl. !(,1 e. m. Offentliga föreläsningarne. Professor Dietrichson fortsatte i går afton sin framställning om den teoretiska delen af färgläran, grundande sig på läran om komplementärfärgerna. Ofta har äfven en stor konstnär, som fullbordat en figur, kunnat vara i stort tvitvelsmål om den färg han skall begagna till bakgrund, då deremot den som känner den enkla regeln om komplementärfärgerna har lätt för att upplysa honom om det rätta. Tal. öfvergick derefter till den praktiska sidan af färgläran. De färger, som användas i dagliga lifvet, äro ettdera naturliga färger, anstrykningsfärger eller dekorativa färger. Den naturliga färgen kan användas på stenarter, såsom granit, marmor, skifler, väl brändt tegel m. m., på metaller, såsom jern, brons o. 8. v. samt på trä, såsom furu, ek och mahogny. Hvad stenarter i byggnader beträffade, erinrade tal. ännu en gäng om angelägenheten af att icke ometa öfver dem ned hvitt, utan låta dem behålla sin naturliga färg. Tal. omnämnde för öfrigt den vackra anblick, som korsverksbyggnaderna gifva genom sin blandning af teglets färg med den lätta, ljusa träfärgon. Hvad tegelbyggnader beträffar, hafva de den egenheten att genom sjelfva materialet mönster kunna anbringas i byggnaden, såsom man ofta ser i norditalienska städer. Synnerligt vackra stengolf äro de s. k. lastricogolfven (golf af stenskärfvor), hvilka äfven mycket begagnas i norra Italien och skulle kunna användas i förstugor i de nordliga klimaten. Om i byggnadsfagaden finnas massor, som stiga fram emot det ofriga, böra de som gå i horisontal riktning hållas i mörkare färgton än grunden och de som stiga uppät i ljusare. Orsaken är den, att horisontallinien tjenar till alt afsluta ett parti af byggnaden och derföre bör träda starkare fram, medan de uppåtgående linierna tjena till att lyfta ögat, som alltid söker befrielse. -På samma sätt böra tak vara hållna i mörk färgton. Anstrykningsfärgerna böra närma sig den nuturliga särgen på träslaget som den betäcker eller åtminstone likna något träsl ag som skulle hälla sig med sin naturliga tärg. Föremål som skola betäcka öppningar, t. ex. fönsterluckor, böra vara mörka, så älven fönsterramar, icke hvita, blå eller gröna. I allmänhet måste man vid val af färger fästa afseende på grundens och omgilningens färg. Det skulle sålunda se mycket illa ut att måla ett hus grönt eller blått, ty det är att konkurera med naturen sjelf, med markens grönska och med himlens blå. Tal. har alltid under dessa föreläsningar talat i allmänhet, men han ville nu meddela en iakttagelse som han här gjort, att nemligen man brukar måla gårdarne i blå särg. Denna slår så i ögonen att han ofta vid inträdet på en gård har studsat tillbaka, och al. hade en dag på ett hotell, der gården var så målad, observerat huru en hund kom n och tittade i porten men liksom förblufad genast sprang sin väg. Talaren visste :j om hunden hade samma smak som han, non hvad som är säkert, är att naturen allid följer regeln om komplementära färger. sålunda ser man aldrig någon grön häst eller wo, det skulle taga sig för illa ut mot en stön äng. Lika litet ser man en blå tågel lyga upp mot himlen. Om man emellertid märker, att grönt och blått just äro distarmoniska färger, så förklaras detta derigeom, att himlens blåa färg är så oändligt öfservägande markens grönska, att disharmonien lerigenom upphäfves. Färgdekorationer äro af tvenne slag: yttre ch inre. Medan de förra blott gå ut på att evara de former som finnas, böra de interira vara rikare. Den yttre må öfverens