Göteborgsposten – 23 april 1869, sida 1

djup öppna sig mellan dem och deras lycka, endast de kunna förstå Maurice dEscorvals smärta. Alla hans lifs drömmar, alla hans framtidsplaner grundade sig på hans kärlek till Marianne . . . Då denna kärlek togs ifrån honom, ramlade hans förhoppningars tjusande byggnad tillsammans och han låg förkrossad midtibland ruinerna. Utan Marianne såg hap hvarken något mål eller något skäl för sin tillvaro. Han gjorde sig inga illusioner. Om det till följande dag utlofvade mötet först synts honcm vara en räddningsplanka, fann han vid ett närmare begrundande, att detta möte ingenting skulle förändra, emedan alltsammans berodde på en främmande vilja, på herr Lachenegrs vilja. Han bibehöll derföre under hela återstoden af dagen en dyster tystnad. Då tiden för middagen var inne, satte han sig till bords, men det var honom omöjligt att förtära en bit mat och han bad snart sina föräldrar om tillåtelse att draga sig tillbaka. Herr dkscorval och baronessan vexlade en sorgsen blick, men de tilläto sig ingen anmärkning. De respekterade denna smärta, som de voro så värdiga att dela. De visste att det var en af dessa bittra sorger som endast kännas ännu smärtsammare då man försöker trösta, liksom de sår hvilka blöda, huru lätt handen än är som förbinder dem. — Arme Maurice!... mumlade baronessan dEScorval då hennes son lemnat rummet. (Forts.)