Göteborgsposten – 21 april 1869, sida 2

liksom en gevärseld, en rad af bösskott som öfverröstade kanonens mäktiga stämma. Alla ansigten bleknade. Omständigheterna gåfvo åt dessa dofva knallar en förskräcklig betydelse. Herr dEscorval och Lacheneur rusade ut på terrassen, drifna af samma ångest. Men allt var redan åter tyst. Man kunde ingenting! upptäcka. Himlen var blå, ej ett rökmoln steg upp öfver träden. — Det är fienden, mumlade herr Lacheneur i en ton som tydligt gaf tillkänna huru gerna han, liksom femhundratusen andra, skulle ha velat taga geväret och gå mot de allierade ... Dessa behjertade menniskor glömde de intressen och passioner, som för ögonblicket förut så häftigt upprört dem, för att endast tänka på fäderneslandets olyckor, detta fädernesland som genom oskicklighet eller förräderi blifvit försvarslöst och öfverlemnadt åt tolfhundratusen inkräktai i i res nycker. — Gevärselden tycktes komma från Sairmeuse, anmärkte Maurice. — Ja verkligen, medgaf baronen, och det är just hvad jag ej kan förklara. Enligt de bestämda underrättelser jag på morgonen erhållit befinner fienden sig norrut, på andra sidan Oisellefloden. Huru kan han då ha kommit till Sairmeuse utan att passera härförbi? Han tystnade... Skotten började åter, och under fem minuter fortgingo de utan uppehåll. Herr dEscorval lyssnade med rynkade ögonbryn.