Göteborgsposten – 20 april 1869, sida 1

bröstet, dödligt orolig och fåfängt sökande förklara för sig hvad som tilldragit sig. Hans hållning förrådde en sådan smärta, att hans mor anade den då hon ändtligen från höjden af terrassen såg honom vika om hörnet af vigen. All den ångest som den modiga qvinnan sedan en månad tillbaka dolt inom sig, uppenbarade sig i detta utrop: — Ah!... nu är olyckan kommen!... vi skola ej undgå den! .. Vid blotta åsynen af Lacheneur, inträdande i salongen, började baron dEscorval att darra. Han delade sin hustrus mörka farhågor. Det var med en drinkares osäkra gång, med dystert och uttrycklöst öga som denne olycklige man närmade sig. I det ögonblick då han på abbe Midons bord kastade eganderättshandlingarne till Sairmeuse, hade en ide bemäktigat sig hans hjerna, en af dessa fixa ideer som äro så mäktiga att de borttaga tillochmed den fria viljan. — Hvad har händt? frågade herr dEscorval lifligt. — Ahl! ... jag förutsåg det, mumlade Lacheneur, fortsättande en monolog som han påbörjat derute, jag sade det just till min dotter! Sedan baronessan omfamnat Marianne drog hon henne till sin stol. — Min Gud! hvad har händt? frågade hon. Med en åtbörd som bar pregeln af den mest rörande undergifvenhet, gjorde den unga flickan tecken åt henne att betrakta och lyssna på hennes fur.