Göteborgsposten – 20 april 1869, sida 1

Herr Lecoq ). Roman af Emile Gaboriau. (Ölvers. fr. Franskan.) Lyckligtvis — olyckligtvis kanhända — hejdades hans arm af minnet af en fras som han hört sin far tusen gånger upprepa: Lugnet och ironien äro de enda vapen som äro värdiga den starke. Han hade också tillräckligt stark vilja för att visa sig kallblodig, då han i verkligheten var utom sig. Det var Martial som förifrade sig och som hotade... — Ah! ja... jag skall träffa dig ännu en gång!... upprepade Mvurice med sammanbitna tänder, i det han med blicken följde sin fiende som aflägsnade sig. Han återvann nu sitt lugn, men Marianne och hennes far hade lemnat honom, han varseblef dem på mer än hundra stegs afstånd. Oaktadt denna likgiltighet förvånade honom, skyndade han att återförena sig med dem och ställde ett par ord till Lacheneur. — Vi gå till er far, svarades i upprörd ton. En blick af Marianne ålade honom tystnad, han teg och började gå några steg efter, med hufvudet lutadt mot A fr Mir 00