Göteborgsposten – 19 april 1869, sida 2

Fran Utlandet. Då furstar tillbringa sin lediga tid med studiet af blåa böcker och med att skrifva genomförda verk öfver de svåraste sociala spörjsmål, ha den gamla legitimitetens vänner skäl att upprepa detta: Fallt är förloradt!, med hvilket Dumourietz helsade Roland, då denne demokratiske minister inträdde till Ludvig XVI utan skospännen. Att en prins af blodet skulle egna sig åt jagten, att han skulle skaffa sig förströelse för sina allvarligare mödor i intriger och att han skulle i sina sorglösa ögonblick roa sig med att dikta en sonnet till sin mätress — detta syntes fullkomlipt på sin plats för de grands scigneurs, hvilka för ett århundradrade, sedan trängdes med hvarandra i Versailles gemak. Men att han skulle tillbringa nätter och dagar med att studera de arbetande klassernas förhållanden och allvarligt diskutera ämnet i tryck, såsom om han tillhörde den vanliga kohorten af skriftställare, det skulle vid den tiden kommit håren på en hofmans hufvud att resa sig, Allt detta är nu förändradt. I Paris har nyligen utgifvits en bok, kallad: Les Associations Ou vriÄres en Angleterre, hvilken ådagalägger, huru långt vi verkligen kommit från de dagar, då det ansågs ovärdigt för en prins att göra någonting sämre, än att skjuta ned bönder eller utpressa sina stackars underhafvande. Arbetets titelblad bär ej någon författares namn, med det är kändt, att förf. är grefven af Paris, som, i likhet med andra medlemmar af den orlöanska familjen, egnar den påtvungna ledigheten i landsflykten icke åt politiska intriger eller sammansvärjningar, utan åt studier och forskningar, som anstå en verklig student. Med ifrig och aktningsvärd flit bar den orleanske prinssen studerat frågan om arbetareföreningarne från början till slut, och resultatet häraf är en bok, som med synnerlig klarhet och objektivitet beskrifver arbetareföreningarnes uppkomst, deras organisation och den roll, som de spela i flera yrken i England. Vi anteckna detta här såsom ett betydelsefullt faktum för vår tid. Så gerna vi än skulle vilja dröja vid detta faktum, som onekligen bådar att morgonen till en fredens dag randas, måste vi dock återkomma till det bedröfliga ämnet om rustningarne. Rörande dessa föreligga nu utförligare referater från debatten i Frankrikes lagstiftande kår ang. krigsbudgeten, hvilken visserligen afklipptes genom utrikesministern Lavalettes fredsförsäkringar, men dock erbjuder flera anmärkningsvärda pointer, hvilka ej böra förbigås i vår fortlöpande krönika öfver dagens händelser ute i verlden. oppositionsmedlemmea Picard: Vi lefva i fullständig fred. Ej allenast utrikesministern och statsmivistern, utan äfven krigsministern ha i detta hänseende gifvit oss de mest lugnande försäkringar, och det enda krigiska tecken, som visar sig på kamma