Göteborgsposten – 19 april 1869, sida 1

rik ornamentik som vi nordboar ärft från våra förfäder. Dessa begagnade neml. trä till byggnadsmateriel såsom det naturligaste och lättast erhållbara och kommo sålunda att utveckla en hel massa egendomliga ornamenter. Stenornamentiken deremot ha vi väsentligen lånat från andra nationer. Hvad sten såsom byggnadsmaterial beträffar, användes denna i tärningar och den beherrskar derföre formen bättre än träet. Å andra sidan har stenen det fel, att den vid konstruktion af hvalf och kupoler måste förbindas förmedelst murbruk, hvarigenom intrycket af att materialet sammanhålles genom sin egen tyngd förtages. I länder der brist råder på andra byggnadsmaterialer, såsom t. ex. i det gamla Assyrien användes företrädesvis tegel, ett ämne, som gifver vackra egendomliga motiver, ehuru men så ofta ötverstryker det med den ohyggliga hvita kalken. En förfärlig vandalism är det älven att man kalkar öfver våra kyrkors inre så att de nu äro enformigt hvita i stället för att ega den vackert harmoniska gråa eller röda naturliga färgen. Det är dock ett misstag att föreställa sig det kalken skulle bevara stenbyggnader, snarare är det, såsom flera utmärkta byggmästare förklarat för talaren, tvärtom. Atven korsverksbyggnaderna kunna gifva vackra motiver, men de ha det felet att bestå af tvenne slags materialer med olika varaktighet, hvaraf följden blir att de gifva intrycket af något provisoriskt. Som byggnadsmaterial har slutligen jern börjat begagnas. Detta som har vida större bärkraft än något annat material gifver derigenom mera utrymme samt är derföre lämpligt att begagna för byggnader der stora folksamlingar skola förekomma. Emellertid har jernet det felet att det tillfölje af sin bärkraft icke gifver ögat den proportion detsamma söker emelian det bärande och det uppburna. Tal. öfvergick slutligen till en framställning angående en byggnads olika partier såsom tak, hvalf, pelare och väggar, hvilken framställning vi dock ej utan teckningar kunna på ett tillfredsställande sätt återgifva och dertöre förbigå. . Prot. Dietrichsons föreläsning nästa Onsdag kommer att framflyttas till påföljande dagon, Thorsdagen d. 22 dennes vid vanlig tid. Göteborgs Arbetareförening. Den af töreningens ordf. i går afton anordnade tillställning i Nya Exercishuset, till förmån för byggnadsfonden, beredde en särdeles njutningsrik stund åt den af mer än 1,000 personer bestående församlingen. Först uppstämde föreningens manliga sångafdelning ett par körer, hvilka mottogos med lifligt bifall. Derpå uppträdde en ung violinist, hr E. Andersson, och gaf, ackompagnerad af dir. Czapek, ganska vackra bevis på en förmåga, som redan kan kallas talang. Fastän nu första gånsen uppträdande offentligt, var hans spel i allmaånhet känsligt, säkert och korrekt, kortligen, lofvande godt för framtiden. Nu föredrog d:r P. Ödman, ackompagnerad at direktör Lindstrand, några sånger, alla mottagna med hanryckning och stormande bifall: Lindblads Vårsång, Soldagossen, Skjutsgossen, och Sotargosgen, de båda senare välvilligt sjungna efter ihållande framropningar. Det ar ock i hr Ödmans sång något som hänför, en inspiration och ett dramatiskt lif, som måste göra intryck. Omsider beträdde nu prof. Dietrichson talarestolen och höll ett snillrikt toredrag, trängande från hjerta till hjerta, en, så att säga, serie af genrer ur arbetarens hem med harmoniskt inflickade, undervisande satser Vi beklaga, att vi här ej kunna meddela något referat af detta mästerliga tal, hvilket i om sin tidsram af 9 timme inrymde så mycket skönt, så mycket sannt, allt värmdt af den intagande, hjertliga stämning, hvari det var hållet. Vi äro ock öfvertygade om, att mänga af de sanningens frön, som här utsåddes, föllo i god jordmån ooh skola bära frukt. Då prof. Dietrichson slutat, drogs förhänget tillbaka från en transparent tafla, hvilken föreställde ett landskap i solbelysning, der jernvägstränen brusade fram, väderqvarnen gick, fartyg seglade, allt sinnrikt utfördt af hr N. 4. Lindholm, som i denna tafla nedlagt vackra prot på både smak och mekanisk fyndighet. Tyvärr var taflan för lågt placerad, så att vid den trängsel som uppstod ej alla kunde få se densamma. Kören uppstämde ännu ett par sånger, hvarefter föreningens ordf. uppmanade