Göteborgsposten – 17 april 1869, sida 1

Blixt och dunder! Skulle Våren verkligen vara här på fullt allvar? Man får väl lof att tro det, eftersom termometern visar på — 14 grader, gräsmattorna börja att göra sig gröna, fåglarne föra ett väsen i de nyknoppade träden så att de borde få plikta för oljud på offentliga ställen och åskan dundrar sin väldiga brumbas till naturens stora Fruhlingserwachen. Alltså, man slår sig i backen på att det är vär, Kynnerhet om man är nybörjare på velociped, kastar bort Vinteroverfrakken och sprätter i Beni-zoug-zoug och blommor i knapphålet. Damernas parasoletter börja vifta på promenaderna, små signalflaggor för herrarne att vandra på den rätta vägen, alpaccas, sitser och percales i nya, ljusa kulörer skylta i fönsterna till modebutikerna, och skåningarne komma hit och vilja sko sig på sotbeklädnader för herrar och damer, passande för årstiden, af egen välkänd tillverkning, som det heter i annonserna, hvilka ha ett starkt syskontycke med en annan skånsk annonsörs stilprof, den der inbjöd en ärad allmänhet att köpa kammar för barn af guttapercha och estolar för kontorister med svarfvade ben. Vårens ljufliga tid är för alla en källa till njutning och behag utom för — den närsynte. Ty nu försiggår damernas stora uniformsförändring och innan det olyckliga, svagsynta, maskulina subjektet hunnit i minnet inpregla färgen och snitten på alla de vårtoiletter, hvilkas bärarinnor han så gerna vill egna sin ödmjuka och vördnadsfulla reverens, har han hunnit att begå hundradetals brott mot konvenansen. Han får genomgå en hel kurs i färgläran och den högre dame skrädderivetenskapen, innan han blir i stånd att likna