Göteborgsposten – 16 april 1869, sida 2

sätta mina fötter på Sairmeuse . Lika fattig sc som jag kom dit, lika fattig skall jag gå derifrån . Han lemnade salongen med hösburet hufvud. Då han hunnit ut yttrade han till sin dotter blott ett enda ord: — Nåväl? — Ni har gjort er pligt, svarade hon, det är de som ej göra den som äro att beklaga! . Hon kunde ej säga mera. Martial kom ut, sökande ett tillfälle att återse denna unga flicka, hvars skönhet gjort ett så mäktigt intryck på honom. — Jag har smugit mig ut, sade han i det han snarare adrosserade sig till Marianne än till Lacheneur, för att lugna er... Allt skall bli rangeradt, min fröken, så sköna ögon som era få ej utgjuta tårar... Jag skall bli er advokat hos min far... — Fröken Lacheneur behöfver ingen advokat, afbröt en sträf röst. Martial vände sig om och befann sig ansigte mot ansigte med den unge man, som på morgonen kommit att förbereda herr Lacheneur. — Jag är marquis de Sairmeuse, sade han i den mest impertinenta ton... — Jag, svarade den andre enkelt, är Maurice dEscorval . De betraktade hvarandra ett ögonblick under tystnad, hvarochen af dem kanhända väntande en förolämpning af den andre. Instinktlikt blefvo de flender, och deras blickar uttryckte ett bittert hat. Kanhända hade de en aning