Göteborgsposten – 16 april 1869, sida 1

tionen bemäktigat sig adelns egendom, har den äfven tagit kyrkans gods... hvarför skola vi då stå på olika sida? — Prestens rikedom är ej af denna verlden, svarade kyrkoherden kallt. Herr Sairmeuse var utan tvifvel färdig att svara med någon grof oförs följd af sin dotter. Den olycklige var blek, stora svettdroppar perlade utefter hans kinder och hans förvirrade blick tillkännagaf hans själs oro. ndhet, men herr Lachencur inträdde ätLika blek som fadern var Marianne, men hennes hållning och glöden i hennes blick voro ett uttryck af hennes jungfruliga energi. — Nåväl! min vän, yttrade hertigen, du är sålunda slottsfogden på Sairmeusc ? Detta yttrades med en så stötande förtrolighet, att kyrkoherden rodnade. Det var i hans hem man på detta sätt behandlade en man, hvilken han ansåg som sin jemlike. Han reste sig upp och framsatte två stolar. — Sitt er då, bäste Lacheneur, sade han med en artighet som skulle vara en tillrättavisning åt hertigen, och äfven ni, min fröken, gör mig denna ära... Men fadren och dottern vägrade med en gemensam åtbörd. — Uerr hertig, fortfor Lacheneur, jag är en gammal tjenare i ert hus... — Ahal... — Fröken Armande, er tant, hade beviljat min mor gunsten att bli min gumor ..