Göteborgsposten – 16 april 1869, sida 1

Andra kammaren, förtjent af särskild uppmärksamhet. Såsom stil-, tanke-och tonprof tillåter jag mig att ordagrannt återgifva ingressen till motionen, så lydande: Att den rättmätiga förhoppning, stora och högljudda glädje, Svenska folket kände, då nu gällande Riksdags-ordning blef antagen, så snart skulle få tillsalle att utbyta sig i djupaste vemod öfver de felslagna förhoppningar man gjort sig på goda frukter af den antagna Riksdags-ordningen, är djupt smärtsamt för alla dem som älska sitt fosterland och med allvar söka dess utveckling, och akta samt vörda menniskorätt högre än inbillade företräden sing emellan, är för dem som hafva nog klart öga, veta au vi alla dödlige äro lika inför den Eviges rättvisa dometol. Det är för den verkligen redlige medborgaren det svåraste bekymmer som kan uppstå, att erfara att inga frukter äro möjliga att åstadkomma för folkets väl genom nu gällande Riksdags-ordning. Detta bevisar fullkomligt att den måste vara bygd på en falsk och murken grund, som ej kan ega bestånd. Det torde alltså gå denna byggnad som det går med hvarje annan, som är byggd på lösan sand; — den eger icke bestånd; — den ramlar ned vid första starka oväder. Det är så skrifvet i den Eviges rådslag; och att allt menniskoverk förgås, som icke är bygdt på grundvalen af menniskorätt, grundadt på likbet inför den Evige. Vidare yttrar motionären att riksdagsordningen har uppställt penningen lik en guldkalf, kring hvilken man dansar lika obekymrad som Israeliterna i öknen i Moses tide; att den nödvändigt medför samhällets demoralisation och snara undergångs; att undergång aldrig uteblifvit för det folk, som taxerar det af Gud nedlagda förståndet i menniskan efter det värde guldet eger-; attpenningens dyrkare synas vara så förblindade af guldets makt, att de helt och hållet förglömt att äfven annan makt finnes — folkmakten och solkviljan; att då man har erfarenhet om de intetsägande resultator som den nu snart fulländade treårs riksdagsperioden åstadkommit i ersättning för de kostnader af mera än 1!(, mill. och de cirka 120,000 dagsverken, kan icke förvåningen med ord uttalas; att det i sanning är en stor olycka att flertalet af Sveriges allmoge icke känner rätta ftörhållandet — o. 8. v. Men hvad vill då Jöns Påhrsson? — Jo, han vill afskaffa 80,000 rdrs herrarne i Första kammaren; han vill borttaga eller förminska valcensuren för valbarhet till Första kammaren, från 80,000 till 40,000 rdrs taxeringsvärde, från 40,000 till 20,000 rdr uppskattad inkomst, vill att Första kammarens ledamöter skola väljas för 6 istället för 9 år, vill tilldela dem arvode och reseersättning, men vill ej tillåta att några med frötroendeembeten få väljas. Motionen har blifvit föranledd af de gemensamma voteringarne d. 3 April, öfver hvilkas utgång hr Jöns Pährsson blifvit vred. Det är utan tvifvel hans rättighet, men icke att öfverhopa den honom misshagliga majoriteten i Första kammaren med tillmälen, hvilka möjligen taga sig väl ut i hans hemort, men icke i riksdagen, icke ens i Andra kammaren, ehuru aktningen för parlamentarisk takt alltmera närmar sig till en öfvervunnon ståndpunkt. Obestridligt är att hr Jöns Pährsson nästan med hvarje dag inom Andra kammaren alltmera intager en framstående ställning, att han der gjort sig fruktad, att han sannolikt snart bildar en egen skola der, som nog tår elever, och att om man vill anse hans anhängare inom och utom kammaren lika tappra som de greker hvilka deltogo i kampen mot Troja, så är hr Jöns Pährsson utan tvifvel fullt berättigad att blitva deras Thersites. Till en inkonseqvens torde dock hr Jöns Pährsson hafva gjort sig skyldig, då han ordar om den guldkalf som riksdagsordningen uppställt. Istållet för att helt enkelt smälta ner, eller äta upp den — beggedera vore fullt radikalt och lika utförbart — vill han blott förminska honom till hälften, taga honom företrädesvis af den småländska landtracen, och således i likhet med motionären sjelf, för att begagna ett af hans många kraftuttryck, befriad ifrån alla Linbillade tvetydiga förmenta söreträdesrättigheter. Då Andra kammaren lät motionen obe