Göteborgsposten – 16 april 1869, sida 1

——— IIVarje annan än en af dessa egensinniga dårar, som de allierade i alltför stort antal förde tillbaka, skulle ha blifvit djupt rörd. Hertigen, han fann denna stora handling helt enkel och helt naturlig. — Detder är mycket bra hvad hufyudsaken beträff sade han. IAtom oss nu tala om räntorna . Om jag har godt minne gaf Sairmeuse fordom öfverhulv udtaget tusen louisdorer om äret ... Dessa räntor sammanlagda böra utgöra en rätt vacker summa, hvar är den? ... Detta anspråk, framstäldt i ett sådant ögonblick och så formuleradt, hade en så förhatlig karakter, att Martial harmades doröfver och gjorde ett tecken åt sin far som denne ej såg. Men kyrkoherden protesterade i det h kalla den oförnuftige hertigen till vettet. — Herr hertig! ... utbrast han, oh! herr hertig! Lachencur höjde på axlarne med är signerad min. — Käntorna, sade han, har jag användt för att lefva och uppfostra mina barn, men öfverskottet har nedlagts på att förbättra Sairmeuse som nu ger dubbelt mot fordom... — Det vill säga att sedan tjugo år tillbaka har min herr Lachenenr spelat slottsherre Med ett ord, du är rik, eller hur? ... — Jag eger ingenting. Men jag hoppas att ni skall gifva mig rättighet att behålla tiotusen livres, som er t gaf mig... — Ah! hon skulle ha gifvit dig tusen pistoler! . Och när då? ... at redlighet är, an försökte återkomeddien är roande ant