Göteborgsposten – 15 april 1869, sida 2

2 (4 7771 E11111111 SUM FEMMA SEN — — kör på omkrirg 80 personer. 3 rån Utlandet. Det stående ämnet i de utländska tidningarne är fortfarande den franske utrikesministern markis de Lavalettes utveckling i lagstiftande kåren af Frankrikes politik, och då nu ett mera utförligt referat deraf föreligger, återgilva vi detta till mera upplysning för läsaren, företrädt af den interpellation af Jules Favre, på hvilken Lavalette svarade: Jules Favre yttrade i afseende på Tyskland sin förundran öfver, att regeringen med stor ångslan hade afhallit sig från offentliggörande af något diplomatiskt aktstycke ang. förhållandet till Preussen. Det skulle dock vara oriktigt att tro, att franska regeringen kunde förhindra offentliggörandet af aktstäckon, svm upplyste det diplomatiska förhållandet mellan Berlin och Paris. Af de akistycken, ban sjell samlat, hade han fått det intryck, att kabinettet i Berlin uppriktigt bemödade sig om att upprätthålla freden. Dermed skall det ingalunda vara sagdt, att kabinettet i Berlin ej fullföljer sina egna planer och att dessa planer ulit fortfarande icke ha den karakter, som wer än en gång blifvit från denna talarestol skildrad. Men man kan tryggt påstå. att kabinettet i Berlin icke söker någon tvist och att det under närvarande förhållanden sannolikt icke beller vill göra det. Häraf drager jag den slutsatsen, att det franska kabinettet bör gå ett steg längre, än att blott försäkra om sin kärlek till freden: will en verklig afväpning. — Hvad Italien angår, vill jag yttra mig ännu mera forbehallsamt. Jag beklagar endast, att regeringen varit så karg med sina meddelanden. Vi ha endast upplysts genom främmande aktstycken. Dea franska regeringen har lofvat att lemna Rom, då påfvens säkerhet ej mera löper någon fara. I det hon qvarblifver i Rom, bevisar hon, att påfvens säkerhet ännu icke är fullständig. Men alldenstund den hel. fadren uu icke synes det ringas e hotad, så skulle den franska regeringen geuowm en fortsatt ockupa:ion kanske förfela just det ändamål, som hon fullfölje:. — Tal. underkastade derpå den grekiska frågan eu skarp kritik. Han fann att franska regeringen handlat mot sina traditioner och ej tillräckligt skyddat de kristna i Turkiet mot barbariet. Han tadlade alven att man ej mottagit en deputation från Sporaderna. Man förverkar genom ett sådant förfarande de kristnas sympati i Orienten och arbetar i Rysslands intresse. Markis de Lavalette: Hr Jules Favre är orolig öfver den tystnad, som de diplomatiska aktstyckena iakttaga rörande de tyska angelägenheterna Denna tystnad härleder sig icke från något ofvermätt af rädd törsigtighet, såsom hr Jules Favre tror, utan från det enkla skälet, att vi med de tyska state:na ej fört några särskilda underhandlingar, och från den återbållsamhet, som hr Jules Favre vill förebrå oss, då han säger sig befara, att Frankrike ej nog anvånat alla verksamma medel, för att komma till en öfve:ensstämmelse. Vår bållning bevisar just vår uppiktiga önskan att bevara de goda förhållanden, som råda mellan båda länderna, i det vi alhålla oss från allt slagg inblandning i de rent tyska angelägevbeterna. Politiska omhvälfningar af sådan betydenhet som de, hvilka sedan nära tre år försiggätt i Tysk land, utföras ej, utan att efterlemna djupa spår, utan att en återverkning gör sig uuder lång tid kännbar. Mellan nedbrytandet al eu genom gammal traditiun helgad sakernas ordning och den dag, då det system, som skall definitivt ersätta densamma, inträder i det pohtiska lifvets vanor, finnes det alltid en mer eller mindre lång, mer eller mindre besvärlig mellantid, uppfylld af stridiga otråfvanden och intressen, al ömtåliga och mången gång smärtsamma situationer samt öppna klagomål. Tyskland befinner sig i en sådan ofvergångstid, och detta är för oss ett skäl att undvika hvarje steg, hvilket skulle knnna tydas som en inblandning i frågor, de der ej omedelbart angå ost. Vi ha gjort det till en pligt tör oss att ej reta några ömtåliga punkter, och endast grundade skäl skulle kunna förmå oss till att lemna denna återhällande ställning. Ingenting finnes för det närvarande som låter oss befara dylika eventualiteter. Det Nord tyska Förbundet fortfar med att organisera sig, Syd otaterna ha anslutit sig till denna rörelse inom gran serna för deres nationala sträfvanden och deras intressen, de söndras från detsamma genom kånsbar af sia sjelfstyrelse och sina enskilda bebof. Det til! hör oss icke att under någon förevänning ingripa i denna dubbla rörelse, som ostörd och af fri vilja försiggär på andra sidan om Rhen. Vi ha ej sramkallat den och behöfde ej framkalla den. Endast i der händelse, att denna rörelse öfverskrider sina berätti gade gränser och kränker vår rätt, skulle vår ställ ning i detta fall komma att ändras. Men uppfylld: af aktning och skonsamhet för andras rätt ha vi e någon orsek att befara, att icke vår rätt är lika myc ket aktad. Med hänsyn till Italien, sade tal., såsom vi föru nämnt: Värt förhållande till Italien är godt; der iralieuska ministeren har åter betradt de konser vativa principernas väg och visar aktning för folk rätten. Den ogillar de grundsatser, som ledt till sla get vid Mentana. Å andra sidan är den påfliga re geringen äfven i begrepp med att o dna sina försvars krafter, men ännu är icke ögonblicket inne till ai helt enkelt upphäfva Septemberfördraget och utrymm det påfliga området. — Tal. slöt med detta yttrande -Jag tror mig ha framhållit, att vår Ömsesidiga stäl ning är god och att jag har rätt att säga, det frede: föremålet för alla våra Önskningar, icke synes sväfv i fara eller vara osäker. Vi skola med alla laglig medel upprätthålla freden. Vi ha under andra on ständigh ter gjurt i Orienten samma ansträogningt och skola ytterligare göra dem, lör att kunna i V stern upprätthålla freden. Hr Thäices har talat o mivisteransvarigheten. Jag vet ej under hvilka vi i kor den någonsin skulle kunna införas, men jag ve att det finnes ett ansvar, sem ingen skulle kunna ut