Göteborgsposten – 15 april 1869, sida 2

Hon kom lastad med karrotter, tallrikar och buteljer, och bakom henne visade sig en storväxt karl med hvitt förkläde, hvilken bar tre eller fyra fat. Det var befullningen att gå och hemta mat på värdshuset Den krönta Oxen som frånryckt Bibiane så många utrop af: Milde Jesus! Ögonblicket derefter satte kyrkoherden och hans gäster sig till bords. Då den värda hushållerskan såg hertigens och hans sons glupska aptit, måste hon erkänna för sig sjelf att hönan ej skulle ha räckt långt. — Man skulle kunnat svära på att de ej ätit på fjorton dagar, sade hon följande morgon till sina förtrogna väninnor. Abbå Midon var ej hungrig, han, oaktadt klockan var nära två och han ej ätit något sedan föregående afton. Den plötsliga ankomsten af de gamla herrarne på Sairmeuse upptog uteslutande hans tankar. Den bebådade, trodde han, de förfärligaste olyckor. Också nyttjade han sin knif och sin gaffel endast för syns skull; i verkligheten gaf han akt på sina gäster, han använde för att observera dem allt sitt presterliga skarpsinne, vida öfverlägset läkarens och domarens. Hertig de Sairmeuse såg ej ut att ha hunnit de 57 lefnadsår som han nyss fyllt. Hans ungdoms stormar, hans mannaälders strider, utsväfningar af alla slag hade ej kunnat undergräfva hans jernfysik. Växt som en Herkules, var han fåfäng öfver sin