Göteborgsposten – 13 april 1869, sida 2

— ——— —— Han fann sig åter fri och rikare än han någonsin varit. Så snart konvenansen tillät det, anförtrodde han sin son åt en slägting till den aflidna hustrun och började att flacka verlden omkring. Ryktet sade sannt: han hade stridt mot Frankrike, stridt med raseri, än i österrikarnes leder, än i ryssarnes. Och, jarnibleu — detta var en af hans favoriteder — han hade ingalunda gjort någon hemlighet deraf, sägande att han deri endast strängt gjort sin pligt. Han värderade högt sin. vunna generalsgrad, som kejsaren af Ryssland gifvit honom på slagfältot. Man hade ej sett honom vid den första Restaurationen, men hans fråuvaro hade varit fullkomligt ofrivillig. Hans svärfar, lord Holland hade dött och han hade blifvit qvarhållen i London af det bråk som ett omätligt arf förorsakade honom. De hundra dagarne hade gjort honom ursinnig. Men då iden goda saken, som han kallade den, ånyo triumferade, skyndade han hem. Ack! Lacheneur gissade alltför rätt till sin gamle herres verkliga känslor, då han sökte rubba sin dotters åsigter. Han, som varit nödsökad att dölja sig under året 1814, visste mer än väl att de återkomna ingenting lärt och ingenting glömt. Hertig de Sairmeuse var sådan som de andra. (Forts.)