Göteborgsposten – 13 april 1869, sida 1

parti. Men dess ledare hade dock insett nödvändigheten af att förstärka sin vallista med två ansedda namn, hrr Kallstenius och P. Olsson (från Helsingborg). Huruvida de nn valda förtroendemännen, såsom vederlag för utmärkelsen att hafva blifvit valda, förbundit sig att ovilkorligen rösta på den till fullmäktig i riksgäldskontoret, som partiledarne uppstilla, skall snart visa sig. Vid förra valförrättningen till fullmäktige i de begge penningeverken uppställde ofta nämnde partis ledare såsom ett absolut vilkor, att både i banken och riksgäldskontoret skulle en ledamot af f. d. bondeståndet placeras, men endast af partioch konsiderationsskäl; derpå ville ej Första kammarens elektorer obetingadt ingå, och det förefaller onekligen absurdt, att i riksgäldskontoret, der ofta bref på främmande språk förekomma, sådana fullmäktige placeras, för hvilka nämnde bref äro i dubbel bemärkelse obegripliga. . Fasthålla Första kammarens elektorer vid hr Berger, och lemnas Andra kammarens elektorer nu frihet att rösta efter egen öfvertygelse, så torde derom intet tvifvel uppstå, att ju hr Berger blir återvald. Men då försättas ledarne för landtmannapartiet i en ganska svår ställning, enär de måste poussera hr Medin, hvilken de vid förra valet lemnade i sticket. Hr Medin är ingen man att leka med, och hans förtrytelse skall ökas, om han ej nu på fullt allvar blir elektorernas i Andra kammaren kandidat. Före detta brefs inhändigande har ni redan erfarit, att den mycket agiterade frågan om förändring i den kommunala rösträtten i städerna bifallits i den riktning, att ingen vid allmän rådstuga må utöfva rösträtt för större antal röster, än söm motsvarar en femtiondedel af stadens hela röstetal efter röstlängden, eller i något fall för högre röstetal än det som motsvarar bevillningen för 10,000 rdrs inkomst at kapital eller arbete. Då ingen af stats ådets ledamöter i denna fråga uppträdde, är det antagligt att regeringen kommer att sanktionera beslutet. Första kammaren förkastade deremot den föreslagna nedsättningen i högsta rösträtten på landet till en tiondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden. — Andra kammarens beslut i samma fråga torde blifva bfallande, enär ett sådant beslut icke har någon vidare påföljd; men ae fall någon diskussion kommer att ega rum torde den blifva ganska upplysande för situationen. Diskussionen i Andra kammaren öfver frih. Liljencrantz2e af lagutskottat tillstyrkta (men redan af första kammaren förkastade) förslag, att öfverståthållarens sjelfskrifvenhet såsom ordförande hos Stockholms stadsfullmäktige skall upphöra, var särdeles intressant, emedan i den endast fullkomligt sakkunniga deltogo. Tvifvelsutan kan man i denna motion spåra något bakomliggande, något personligt pro tempore, och en reminiscens från konstitu tionsutskottets dechargebetänkande vid sistförlidne riksdag. Det är ganska tvifvelaktigt huruvida Stockholms stadsfullmäktige, i frågan tillsporda, skulle afstå från förödmjukelsenatt hafva öfverståthållaren till sin ordförande, och om de icke villigt skulle underkasta sig den, i och för bibehållandet af det samband som förefinnes mellan de många olika förvaltningsgrenarne, hvars centralpunkt är öfverståthållaren. Men antaget att i det sjelfskrifna ordförandeskapet skulle vara något förödmjuksnde för stadsfullmäktige, så måtte det vara lika förödmjukande för öfverståthållaren ati, enligt motionärens förslag, reduceras till qvasinämndeman hos fullmäktige, och att han då aldrig besökte dem, bör vål antagas. Jag tror att frågan egentligen reducerar sig till en etikettsfråga. Med temlig säkerhet kan antagas, att om fullmäktige sjelfva skulle välja ordförande, så föll valet i alla fall på öfverståthållaren, ty nämnde fullmäktige possedera ock en ganska stor portion — fåfänga, och den har jag tyckt mig finna äfven i andra vida mera demokratiska institutioner, t. ex. i dessa många sällskaper som här florera. Hvarje sådant är ytterst angeliget att till ordförande engagera en högbördig, krachanerad man, icke derföre att han eger de inre lämpliga egenskaperna, utan just derföre att han med sitt yttre skall sprida glans öfver institutionen. Riksdagen mottog i går två kungliga propositioner, den ena om ytterligare undsättningsanslag till de genom 1868 års missväxt