Göteborgsposten – 12 april 1869, sida 2

Från Utlandet. I Spanien står den vigtiga frågan om förattningen och tronföljden på dagordningen. Jnder första dagens debatt om den forra becämpade republikanaren Castelar i ett längre öredrag försattningsförslaget, hvilket ger monarkien alltför stor makt, och förklarade, att republiken allena kan tillfredsställa landets önskningar. Dock ville det synas som att republikanerna uppträda något matt i sjelfva författningssaken. Hvad återigen beträffar tronföljden, så tyckas regeringsmedlemmarne ingalunda vara eniga, och är det kanske först vid denna frågas afgörande, som den rätta kampen skall börja. Efter en massa sammankomster hade man omsider öfverenskommit om att utvälja titulärkonungen Ferdinand af Portugal till konung och att göra alla möjliga sörsök, för att besegra hans motstånd mot kronans antagande. Men dit sträckte sig också blott enigheten. Madridertidningarna bekräfta nu vår föregående uppgift om inträffande af en depesch från Lissabon, hvilken innehåller konung Ferdinands officiela och bestämda vägran att emottaga kronan, hvarför en särskild beskicknings afsändande till Lissabon är onödigt. Hertigens at Montpensier kandidatur tyckes stöta på starkt motständ. Man vill ej veta af någon heleller halfBourbon, och hertigen är, såsom bekant, gilt med en syster till exdrottning Isabella. I öfrigt dela sig meningarne om: den nu regerande konungen Dom Luis at Portugal, genom hvars val Spanien och Portugal skulle komma i liknande union med hvarandra som Sverige och Norge; hertigen af Aosta, konungens at Italien andre son; erkehertig Albert af Österrike, en på samma gäng högt bildad furste och skicklig militär. Emellertid anstränga sig hertigens af Montpensier anhängare att få sin kandidat fram. och har han tillochmed inom ministören tvenne isriga vänner, Ayala och Romero Ortiz. Men — säger Gaulois, som bör i dessa saker vara synnerligt väl underrättad — skulle hertigens anhängare quand måme påyrka sin kandidats bibehållande, så kommer den exekutiva makten (regeringen) att förändras. Marskalk Serrano skulle dock qvarstå i spetsen för densamma, eftersom han kan anses stå öfver alla partier och uteslutande vara säderneslandets väl hängifven. I följd af dessa händelser har ett närmande skett mellan progressisterna (Ferdinands anhängare) och re: publikanerna. Dessa båda traktioner synas beredda att nära förena sig, för att möta de politiska händelser, som kunna resa sig bakom tronkandidaten, och rädda den nationala friheten mot de faror, som skulle kunna i en snar framtid omgifva henneHvilket vill med andra ord säga, att man vill uppskjuta med konungavalet och låta lan