Göteborgsposten – 12 april 1869, sida 1

— Hvad du har dröjt! ... mumlade hon i svag ton. Jag ville ursäkta mig, men hon afbröt mig med en åtbörd och befallde de qvinnor som omgåfvo henne att lemna rummet. Då vi voro ensamma yttrade hon: — Du är en hederlig gosse... Jag vill derföre lemna dig ett stort bevis på förtroende ... Man tror mig vara fattig, men man bedrar sig ... Under det de mina förslösade sina inkomster, har jag gjort besparingar af de femhundra louisdorer som min bror hertigen årligen beviljade mig... Hon gjorde ett tecken till mig att komma närmare och falla på knä vid hennes säng. Jag lydde, hvarefter fröken Armande lutade sig iatill mig och tryckte sina läppar mot mitt öra samt tillade: — Jag eger åttiotusen livres i guld. Jag blef helt bestört, men min gumor märkte det ej. — Denna summa, fortfor hon, utgör ej fjerdedelen af vår familjs gamla inkomster ... Hvem vet likväl om den ej en dag blir Sairmeusernas enda tillgång? ... Jag öfverlemnar den åt dig, Lacheneur, jag anförtror den åt din redlighet och tillgifvenhet ... Man skall försälja på auktion, påstår man, de emigrerades gods. Om denna förfärliga orättvisa eger rum, skall du för sjutiotusen livres återköpa vår egendom ... I motsatt fall skall du låta tillställa herr hertigen, min bror, hvilken följt grefven af Artois, denna summa. Öfverskottet, det vill säga de tusen pistoler som utgöra skilnaden, gifver jag åt dig, de tillhöra dig...