Göteborgsposten – 12 april 1869, sida 1

— Gud vare lofvad! ... stammade hon, familjen Sairmeuse är räddad! Jag hörde en djup suck, jag vände mig om ... hon var död. Ä Herr Lacheneur tyckte sig åter se denna scen som han återkallade i sitt minne... Dess obetydligaste omständigheter glimmade upp ur dess förflutnas aska, som lågorna af en illa släckt brand. Det stod ej i hans förmåga ett dölja eller vanställa sanningen. Han tillhörde sig ej mera sjelf. Det var ej till sin dotter han talade, det var fill den döda, till fröken Armande de Sairmeuse ... Och han ryste då han uttalade dessa ord: hon var död; det var derföro att det förekom honom som om hon skulle framträda och affordra honom redogörelse öfver det sätt hvarpå han hållit sin ed. Efter ett ögonblicks pinsam tystnad fortfor han i dof ton: Jag ropade på hjelp... man kom. Fröken Armande var afhållen, man utbrast i tårar och en halftimma följde af outsäglig förvirring. Alla menniskor förlorade besinningen utom jag ... Jag kunde aflägsna mig utan att bli bemärk, springa till trädgården och borttaga ekskrinet... En timma senare var det gömdt i det usla hus jag bebodde ... Följande året köpte jag Sairmense ... Han hade bekännt allt, han tystnade och sökte darrande att läsa sin dom i sin dotters ögon. — Och du tvekar, min far? frågade hon. (Forts.)