Göteborgsposten – 10 april 1869, sida 1

Oh, hvilken förtjusande musik i denna Ballo in maschera. — Ja, i sanning, skada endast att Guadagnini är sjuk, vi gå derigenom miste om alla de större ensemble-nummerna! — Ack ja, men gudskelof, vi få ändå höra Sabattini! — Och Marinoni! — Ja, Marinoni, hvad hon ä söt! — Söt, täck, förtjusande, om ni så vill, men nog måste ni medge, att hennes röst är bra späd. — Må så vara, men en sak måste ni också medge... — Hvad då? — Hon sjunger aldrig falskt! — Aldrig!? Hm, hm... — Hvad menar ni? Åh jo, jag sitter och tänker på en sak... — På hvad? — På sanningen af den gamla erfarenheten, att när man är söt så... — Nå, så? — Så får man allt oanmärkt göra en hop saker, som... — Hvad ni är elak! — Elak, visst inte, tvärtom, jag böjer mig för ert omdöme och för... — För? Tala ut! — För buketterna från första radens avantscen. — Åh, min herre, ni är asskyvärd, missunnar ni nu den stackars lilla frun några fattiga buketter. — Missunnar? Långt derifrån, jag erinrar mig endast, att jag från samma scen hört en Signe Hebbe, en Mathilda Eneqvist, en Charlotte Strandberg sjunga så. att känslans finaste strängar vibrerat, och detta utan att en enda blomma kunnat hitta vägen till deras fötter... — Ack, ni karlar, ni begriper då rakt ingenting... -— Stor tack, men... — Förstår ni då inte att en dylik hyllming ofta kan gälla menniskan mera än artisten! — Om förlåtelse, min nådigaste, men om någon varit elak, så var ni det nu. Men, det är qvaft i salongen och konversationen hotar att bli alltför varm. Behagar ni kanske intaga en glage i soyern? — Jag tackar! Man beger sig genom första radens korridor ill foyeringången. Den är omsorgsfullt tilldoommad). Hvad vill det här säga? Stängdt? j