Göteborgsposten – 10 april 1869, sida 1

en rätt talför ehuru en mindre försigtig deltagare i diskussionerna, tog sig det orådet före, att replikera hr Hedlund, bestridande dennes uppgift att elektorerna bundit sig vid den af majoriteten (inom landtmannapartiet) uppgjorda listan, och antydde tillika att hr Hedlund både blifvit illa underrättad och visat sig lättrogen. — Hr H. blef honom naturligtvis icke svaret skyldig, och jag tror att hr Svanberg fick skäl ångra att han, på egen hand och utan instruktioner, kastat sig in i striden. Hr Hedlund meddelade nemligen att han fått sina underrättelser af en fullt trovärdig person och tillika utruetad med så godt minne, att han icke den ena dagen förklarade en person hafva väl, men en annan dag hafva illa utfört ett uppdrag. Den klatschen verkade så eftertryckligt, att hr Svanberg tappade koncepterna. Urr Staall och Ola Jönsson ansågo likaledes att nya elektorer skulle väljas, enär de som förra gången utsågos redan hade fullgjort sitt uppdrag. Hr Lindström gillade väl icke det motiv, som hr Hedlund inlagt i sitt första yttrande, men anställde på de stackars elektorerna en vivisektion, som troligen beredde dem stor smärta. Talaren erinrade nemligen att ?24 den tiden då dessa elektorer utsågos, voro de kammarens förtroendemän, men, anmärkte han, förhållandena ha sedan kunnat förändras, och huru dermed rätteligen förhöll sig, kunde genom en ganska enkel åtgärd utrönas. Man behöfde nemligen blott votera om elektorsval ånyo skulle förrättas eller icke. — I parentes sagdt, detta förslag erinrade om våra försäders eldoch vattenprof; praktiskt var det, men troligen kändes det redan förskottsvis obehagligt för elektorerna. Hrr Vougt och Lithner erinrade att nya elektorer desto heldre borde utses, som ibland de förra funnos två, af hvilka en (br Indebetou) redan blifvit vald till fullmäktig och en annan (br Svanberg) valts till fullmäktigssuppleant. Dessa begge voro således jätviga att nu fungera såsom valmän och praxis hade varit att kassera vallistor, på hvilka namn uppförts, tillhöriga obehöriga personer. Hr Bergström törklarade sig hysa samma åsigter i frågan som hr Hedlund. Hrr Carl Ivarsson, Mannerskantz och frih. Alströmer ansågo att de förut utsedda elektorerna borde förrätta det nu ifrågavarande valet, enär det var ett kompletteringsval, och förrän det var fullbordadt hade ej deras uppdrag slutats. Dessa talare yttrade sig naturligtvis i alla afseenden humant, och den förstnämnde så undfallande, att han påtagligen icke särdeles höll på elektorerna. Hr Key ryckte upp med sitt grofva artilleri, ty det gällde i första rummet hans eget anseende icke blott såsom en af cheforna för landtmannapartiet, utan äfven såsom en af elektorerna, och man bör ej finna underligt om han ansåg obehagligt att underkastas det af hr Lindström ifrågaställda vattenp:of vet med fara att icke kunna hålla sig flott. Ir Key anlitade sina stora kraftord, och, såsom alltid, läste han äfven nu upp åtskilligt ur äldre riksdagsprotokoller. Medelst dessa upplyste han, att då en ledamot i borgareståndet uppträdt och klandrat några utskottsval, så hade dennes åtgöranden strängt ogillats af andra ledamöter; men hr Key förteg, att man den tiden intrigerade i borgareständet lika ifrigt som nu i landtmannapartiet, och att just det som hr Key uppläste ur nämnde ständs protokoller derpå lemnade bekräftelse. För egen del förklarade hr Key — och nu kommer klämmen — att ansvaret för den obehagliga, på personligheter gående diskussionen, som i denna fråga uppstått, drabbade den minoritet som ständigt förde fosterländska intressen i skölden, men bakom hvilka dock en och annan sårad fåfänga gömmer sig. Denna minoritet — fortsatte talaren med stigande pathos — kan aldrig förlåta att den, efter att vid riksdagsperiodens början hafva varit majoritet, sedan förvandlats till minoritet. Hr Key ansåg troligen under sin värdighet, eller kanske snarare omöjligt, att -med grundlagen i hand (en fras som han i högtidligare ögonblick gerna begagnar) bevisa hvarföre han och de öfriga förra gången fungerande förtroendemännen återigen skulle få syssla med riksgäldsfullmäktigsvalet. Han glömde likaledes att antyda, hvilka intressen det är som han och konsorter föra i skölden. Utan tvifvel äro dessa mera egoistiska än fosterländska, men klokast förfar hr K. om han undviker att beskylla sina motståndare för sårad såsänga, ty annars kunna de debitera honom för inslagen äregirighet, eller hvad fransmännen kalla ambition rentråe, som lärer vara en mycket pinsam åkomma. För hr Key isynnerhet blef det resultat som voteringen i förutnämnda fråga lemnade, utan tvifvel öfverraskande. Många af hans egna vapendragare vände honom ryggen, och de förra elektorerna tilldelades ett fullständigt — misstroendevotum, lika eftertryckligt som välförtjent. Tillrättavisningen måtte smakat så mycket bittrare, som den kunnat undvikas, om hrr Key C:o i stället för att så strängt hålla på sin egen maktfullkomlighet hade viTE