Göteborgsposten – 9 april 1869, sida 3

Man trodde sig år 1798 hafva gjort slut på den feodala andan. Man bedrog sig. Innan de gamla i.stitutionerna draga sig tillbaka och försviuna ur historien, förvandlas de under sjelfva de slag, som träffa dem, för att tillintetgöra dem, och kämpa länge än, sedan de blifvit besegrade... I det parlamentariska systemet är det isynnerhet tal om ministrarnes ansvarighet inför kamrarne; men dessa anonyma korporationer, delade i fem eller sex partier, i hvilka alla oppositionens färger spela om hvarandra, oupphörligt förnyade, undgående traditionernas lag, fria från hvarje solidaritet med det förflutna — af hvem äro de sjelfva ansvariga? Det kollektiva ansvaret är en chimöre; endast den individuela ansvarigheten är en sanning. I den styrelseform, som kejsaren införde år 1852, är han, såsom han sjelf riktigt uttryckt sig, ett fritt lands ansvariga öfverhufvud. Hans makt är derför icke personlig och oinskränkt. Den är inskränkt genom tvenne stora sidomakter: senaten och lagstiftande kåren stå vid hans sida; framför honom är hela landet. Men i slutet af samma skritt heter det: Sådana äro de borgerliga, ekonomiska, administrativa, parlamentariska och politiska frioch rättigheter, hvilka kejsaren gifvit landet, det land som ej begärde dem at honom och som i sitt förtroende till honom öfverlät utan vilkor ledningen af sina öden. bet herrligaste skådespel, som menniskorna kunna gifva gudarne!, säger någon, vär det af en furste, som, beklädd med oinskränkt makt, frivilligt afhänder eig densamma till förmån för sina folk. På ett annat ställe i skriften, hvilken nu lifligt citeras på alla håll, heter det: Oppositionens brottsliga löften till landet äro endast manövrer, för att vinna folkets röster till ernående at det ensidigt fullföljda målet: kejsardömets störtande. Näst de koalitioner i utlandet, som hitförde främmande trupper, fions det ej något mera skändligt, något mera beklagansvärdt, än de inre koalitionerna, än den skandalösa alliansen af män, hvilka förut stodo fientliga emot hvarandra och snart åter skulle sönderslita hvarandra på ruinerna af den regering, mot hvilken de nu sammansvärja sig. Och gentemot denna sammangaddning, som förfogar öfver de bästa krafterna inom pressen, som öfversvämmar departementerna med valagenter och betäcker landet med ett nät af intriger, falska uppgifter och förtal, gentemot den skulle regeringen icke ha rätt att fästa patriotiska valmäns uppmärksamhet på män, som förtjena deras förtroende eller rätt att understödja kandidater, som sramhållas af den allmänna meningen? Gällde det nu, såsom 1848 och 1852, att välja ett statsöf verhufvud, så vore saken temligen enkel; rogeringen kunde då lugnt lägga armarne i kors, ty hela landet skulle ånyo enstämmigt välja Napoleon III. Men valen till den lagstiftande kåren äro af helt annan art; de ha icke någon så bestämd politisk karakter. Lokala inflytanden blanda sig deri och göra valet osäkert. Men det land, som valt Napoleon III, skall dock uppenbarligen icke mot honom ställa en fientlig kammare. Under fortsatt diskussion i lagstiftande kåren om budgeten har man äfven hållit sig nästan uteslutande till det bestående regeringssystemet. Från oppositionens sida uppträdde Jules Favre, som väsentligen sysselsat:e sig med samma frågor, som Thiers diskuterat, men likväl isynnerhet dröjde länge vid de officiela valkandidaterna, som han bekämpade i ett så häftigt språk, att han ständigt afbrö:s. Detta tal, som varade i 2 2 timmar, besvarades af justitieministern Baroche, som för de o ficiela valkandidaternas del anmärkte, att de ingalunda voro en uppfinning af den kejsolliga regeringen, emedan dess föregångare äfven begagnat dem, och isynnerhet gällde detta om den republikanska regeringen år 1848. Det fanns nu blott den skilnaden emot då, att prefekterna och underprefekterna, som understödde den kejserliga regeringens sak, icke kunde uppställa sig sjelfva som valkandidater, under det att deremot de kommissarier, som Ledru Rollin skickat rundtomkring hela Frankrike, för att bearbeta valmännen, satte sina egna namn öfverst på listan öfver kandidaterna till den konstituerande församlingen. Den imperialistiska tidningen Pays framhåller, att efter kejsardömets fall ej det parlamentariska svstem skulle följa av. hon