Göteborgsposten – 9 april 1869, sida 1

till som en person hvilken väckes upp ur en ryslig dröm, och han fäste på sin dotter en obeskriflig blick. — Hörde du ej, svarade han långsamt, hvad Chupin sade mig? Hertig de Sairmeuse är i Montaignac, han skall komma hit... och vi bebo hans förfäders slott, hans gods har blifvit vårt! ... Marianne hade väl tusen gånger hört denna brän nande fråga om nationalgodsen, hvilken under tretio år upprörde Frankrike, afhandlas och hon kände derföre fullkomligt till den. — Nå, bästa far, sade hon, hvad ha vi med hertigen att göra? ... Om du innehar hans gods, så har du betalt det, är det ej så? ... godset tillhör sålunda lagligen oss. Horr Lacheneur tvekade ett ögonblick innan han svarade ... Men hans hemlighet ville qväfva honom. Han befann sig i en af dessa kriser, då mannen, så energisk han än må vara, vacklar och söker ett stöd, huru bräckligt som helst. — Du skulle ha rätt, min dotter, mumlade han i det han sänkte hufvudet, ifall de penningar jag gifvit för Sairmeuse tillhört mig. Den unga flickan ryggade tillbaka och bleknade vid denna underliga bekännelse. — Huru! ... stammade hon, dessa penningar tillhörde dig ej, min far? ... Hvem tillhörde de då, hvarifrån kommo de?... Den olycklige hade gått för långt för att ej fortsätta ända till slutet. (Forts.)